Ännu en dag har snart passerat. Nu sitter jag på övervåningen i brist på annat att göra, med ett litet försök till att få någonting skrivet. Har jobbat idag. Gick väl så där. Jag fick åtminstone två sålda, så typ 70 spänn extra där. Annars var det mest lugnt. Var ytterst lite folk som svarade under den sista timmen, så det hände inte så mycket.

Imorgon tänker jag titta på film. Mina älskade kusiner har ju en himla massa filmer att välja bland, och eftersom att jag fortfarande har kvar förkylningen så tänker jag att en kopp te, ett skrivblock och en film kan göra susen.

Ludwig har jag inte hört så mycket ifrån. Pratade igår kväll och kom överens om att han skulle ringa mig idag. Och jag hoppas att han vet när han hade tänkt att komma hem, men känner jag honom rätt så lär han ju "inte ha haft tid" med det. Kan man sakna en person så här mycket? Och hur är det möjligt att han inte har tröttnat på mig än? Det känns lite ologiskt, på något sätt, att han inte är less. Men jag är ändå tacksam.

I helgen är det tydligen Eurovision, vilket innebär att det blir fest här. Och jag HATAR schlager och allt vad det innebär, så jag får se hur det går.

Umgicks lite med Sofia igår, vilket var både mysigt och välbehövligt. Fick mig att känna mig mindre ensam, och distraherade mig från alla förbjudna tankar.

För tillfället så ligger jag i sängen och skriver lite. Tänker att det är bäst att passa på nu när jag har motivationen igen. Men det blir inte långvarigt, börjar jobba halv sex. Känns skönt att ha ett jobb att gå till. Särskilt när jag trivs (som det känns nu åtminstone). Det är ett bra sätt att få tänka på någonting annat. Det är dessutom inte många timmar som jag ska vara där heller. Slutar nio, så jag är väl hemma strax efter tio igen.

Imorgon vet jag inte vad som dyker upp. Jag har tvättid från halv ett, och därefter är det mer eller mindre packning som ska tas om hand. Så att det mesta är klart på lördag, så att det bara är att flytta sakerna. Jag är så arg på den här människan just nu. Försöker hela tiden snika cigg och pengar. Nu menar han att han aldrig sa att jag slapp betala för juni, utan att jag visst ska göra det, och hänvisar till det så kallade "kontraktet". När han faktiskt sa att jag slapp bara jag betalade för maj, vilket jag har gjort.

Nej, han ska inte komma undan. Verkligen inte. Men vet inte om jag orkar hålla skenet uppe tills på lördag. Det märks väl.

Hur gör man för att lära sig att acceptera en betydelsefull persons bortgång? Varför gör det så ont, efter snart 7 månader? Borde jag inte ha funnit någon slags... frid/acceptans/förståelse? Det känns fortfarande ofattbart. Han skulle inte dö, inte han. Jag kunde aldrig tänka tanken och vill inte tänka den heller, men ändå blev det så. Och varför då? Hur många är det inte som sörjer?

Jag fattar bara inte, hur mycket jag än försöker. Det går bara inte.

Idag är en sådan där långsam dag. När allt bara känns så meningslöst tråkigt och gör mig frustrerad när jag inte har något vettigt att göra. Jag skulle kunna titta på film, men de jag har är jag så trött på. Jag skulle också kunna läsa, eller skriva, men känner ingen motivation eller ork till något av det. En promenad hade varit underbart, om det hade varit bättre väder.

Jag tror det mesta beror på att jag längtar så mycket tills jag får flytta ut till Spånga. Men det är två veckor tills dess, och då är förmodligen Ludde i Skåne dessutom. Han åker ner när jag är i Rom, vilket innebär att han kommer att vara borta när jag kommer hem. Känns... inte alls bra, faktiskt.

Tänker lite på novelltävlingen också. Skulle jag, mot all förmodan, vinna deras 60000 kronor skulle jag ha skickat pappa och Karin utomlands, tagit med Ludwig på Spaweekend till Loka Brunn, och hittat på någonting till mamma. Men det är väl föga troligt att jag vinner den tävlingen, men jag ska nog göra mitt bästa. Jag kommer att sitta och peta med den hela sommaren.

Längtar tills Göteborg i höst också. Årsdagen med Ludwig. Känns som att nästa år kommer att innehålla massor med spännande saker.

Sista skoldagen var idag.

Och vad ska jag säga? Det känns konstigt. Det känns inte alls som att det var sista dagen, att vi nu ska få vänta i fyra månader innan det börjar igen. Det känns faktiskt... läskigt.

Men det har ändå varit lyckat. Vi fick femton minuter på oss att skriva så dåligt som möjligt (vilket jag tydligen misslyckades med). Sedan gick vi till Wayne's Coffee på Sveavägen och åt lunch. Det var riktigt trevligt måste jag säga. Några av oss gick vidare och umgicks ett par timmar hemma hos Lovisa. Förutom att jag var trött som ett as var det faktiskt inte så farligt. Bara det att jag blev riktigt rastlös och fick huvudvärk.

Nu när skolan är avklarad väntar allting annat. Jag hoppas att det går bra på Ordfront på måndag.

Sista skolveckan nu då. Känns väldigt skumt. Har ju vant mig vid att det är lektioner måndagar, tisdagar och onsdagar. Det kommer inte kännas så lite fel när jag vaknar nästa måndag och inser att jag inte ska till skolan.

Helgen har varit mysig. For till Vallentuna och tittade på brasan med Ludwig. Stod inte så värst länge, men nog tappade jag humöret över det där fördömda fackeltåget. Fel att bara tända brasan istället för att vänta in folk som inte vet hur man kommer i tid?! Resten av kvällen blev mys hemma hos älskling med film och en MASSA onyttigheter. Känns också lite skumt, att vi har varit i lag i 7 månader. Mitt längsta förhållande är 10 månader, och med Ludwig har jag inte ens bråkat. Fascinerande.

I övrigt är jag helt sönderstressad inombords. Har panik och mår bara skit just nu. Jag hoppas bara att det inte varar alltför länge.