Det känns märkligt, att sitta här i ett rum i Spånga. Hos mina kusiner. Men samtidigt känns det riktigt bra. Det känns som en ny början, som att det kommer att hjälpa mig att få någon ordning på mitt liv och allt som hör till. Det enda jag verkligen vill slippa just nu är uppackningen. Jag skjuter upp det, plockar ur lite grann och lägger i ordning, sedan gör jag något annat. Men det är skönt. Att kunna skifta med allt jag gör, att inte behöva sitta och packa upp i flera timmar. Det gör att jag på något sätt har någonting att göra hela tiden, och inte sitter helt sysslolös som jag har en tendens till att kunna göra.

Men jag är på riktigt bra humör, och det är en härlig känsla. Dock hade jag svårt att sova inatt. Kunde inte med det riktigt. Och värst av allt var att jag hade två mardrömmar, som båda handlade om Ludde. Den ena när han blev skjuten, och den andra när han helt plötsligt inte vill ha mig längre, utan sitter med någon tjej och håller hennes hand. Mitt framför ögonen på mig. Och det var nog värst. Jag vaknade och grät. Kunde liksom inte sluta, drömmen kändes så verklig och gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Så jag tvingade mig själv att somna om igen enbart för att få slippa mardrömmens kvardröjande känslor.

Så just nu vill jag bara att han ska komma hem. Avskyr att behöva ha den här rädslan inombords. Jag vill att han ska komma hem så att jag bara kan få ha honom intill mig igen. Så att han kan hålla min hand och säga att han älskar mig. Jag saknar honom så mycket!