Förbannad & Besviken
Kan ju säga med en gång att jag trodde bättre om dig. Trodde att du var en bra person, en bra vän. Men du är så jävla falsk och rutten, och att jag över huvud taget hade kontakt med dig skäms jag för. Jag ångrar ingenting annat så mycket som jag ångrar det. Du är ett jävla svin, och jag fattar inte hur jag ens kunde inbilla mig att jag hade känslor för dig en gång i tiden. Att jag hoppades på att det skulle bli du och jag för två år sedan.
Vem fan tror du att du är som klagar över att tjejer förstör ditt liv? Det är fan du som är fucked up, som förstör för andra. Det är du som borde ha så jävla mycket stryk. Jag är så jävla förbannad och besviken. Kommer aldrig någonsin att förlåta dig för detta.
Må du ruttna mer än du redan har gjort.
Kan inte andas
Det enda jag vill är att det ska bli bra igen..
Oron gnager..
Överreagerade jag? Vad kommer att hända härnäst? Varför pratar han inte med mig? Varför har han förändrats?
Alla dessa frågor. Det känns som att jag går sönder bit för bit. Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv just nu, var jag ska vända mig. Tack vare min älskade Anja tog jag mig igenom gårdagskvällen utan att få ett psykbryt (men jag tänker inte säga att det inte var nära).
Ikväll tänker jag bara ta det lugnt. Titta på film och skriva på min barndom. Skingra tankarna.
Imorgon är det dags att jobba igen.
Besviken...
Jag förstår bara inte! Vad är det som är så JÄVLA SVÅRT med att kommunicera i ett förhållande? Could someone PLEASE tell me?!
Grå & meningslös värld
Vet inte vad det beror på. Kanske bristen på kärleken som har tillbringat de senaste veckorna nere i Örebro. Och som inte kommer tillbaka förrän om en och en halv vecka. Jag vet att jag borde vara glad, men det är jag inte. Det är bara en tidsfråga innan han åker ifrån mig igen, det kan jag nästan ge mitt liv på.
Av någon anledning skulle jag vilja tillbringa mer tid i Östersund. Vet inte varför, men numera känns det som att den staden har blivit som en slags verklighetsflykt, eftersom att det inte är mitt hem längre. Visst, jag älskar Stockholm, och jag stormtrivs att bo här. Men just nu skulle jag behöva umgås med några av mina vänner. Jag skulle behöva ha sällskap av mamma och katterna, slippa sitta ensam och känna mig så malplacerad.
Något annat som stör mig är att jag inte vet om jag kommer att kunna gå kvar på skolan i höst. Det är inte säkert att jag får CSN, och utan CSN kan jag inte gå. Och jag är inte redo för att jobba heltid, inte än.
Jag undrar ofta vad syftet med mitt liv är. Vad mitt liv kommer att bli.
JÄVLA VANMAKT
Och grejen är att jag KAN HJÄLPA HENNE, men har inga pengar att åka upp för. Så nu är jag grymt frustrerad och vet inte vart jag ska ta vägen. Klättrar på väggarna och känner en sådan frustration att det är äckligt.
Fan, fan, FAN för att bo i Stockholm nu när hon behöver mig! Jag hatar denna vanmakt! Jag MÅSTE göra någonting!
Ingen bra dag
Jag är så trött och så seg & har ingenting att göra. Mitt skrivande är ju som det är, och jag har inga bra filmer som jag vill se på.
Ludwig har jag inte pratat med, och jag kan inte sluta tänka på Christian.
Just nu känns allt så märkligt hopplöst. Som om det inte finns någonting kvar förutom alla mina känslor som ligger i en enda trasslig härva inombords.
Jag vet inte riktigt vad jag vill just nu. Skolan närmar sig, men jag känner inte den där glädjen som jag borde känna över att få börja på ett nytt år med nya möjligheter. Åkte in till stan idag och fick mitt papper påskrivet som ska skickas in till CSN. Annars har min dag varit sjukt händelselös. Jag gjorde fan mer när jag var i Östersund.
Jag är trött på att vara ensam nu.
Grattis, min älskade Christian!
Och saknaden är stor. Sorgen skaver inom mig.
Det är fortfarande ofattbart att du är borta. Förstår inte varför just du skulle tas ifrån mig - oss. Du anar inte hur mycket du betydde för mig. Hur mycket jag älskade dig. Jag sade det aldrig högt, men du var min första riktiga kärlek. Och att förlora något så stort sätter sina spår.
Hela dagen har mina tankar gått till dig.
Jag kommer alltid att älska dig.
***
Jag måste helt enkelt ta flera djupa andetag
för idag är en sådan dag som jag känner att
jag kommer att gå sönder av minsta lilla
idag är det sorgens dag
(saknadens dag)
och jag önskar att det fanns ett sätt att
få tillbaka dig
jag önskar att någon kunde förklara varför
jag minns ännu dina bruna ögon
alla varma blickar du gav
och värmen från din famn när det blev för kallt
jag minns känslan av dina läppar
mot mina den där första gången för två år sedan
dina fingrar när du smekte bort allt det onda
det borde inte ha fått vara du, du var
förbjuden frukt
jag har tappat räkningen på hur
många tårar jag har gråtit varje natt
när mina minnen varit för tunga
och idag är en sådan dag när jag måste ta
flera djupa andetag för att inte kvävas av livet
som det borde ha varit innan du togs
ifrån mig
du var förbjuden frukt men ändå
svalde döden dig hel
Förvirrad...
Kom hem från Östersund igår kväll. Hade en mycket trevlig kväll med kusiner i fredags, och innan det en mycket trevlig stund med en kär gammal vän.
Men nu är alla mina känslor upp- och nedvända. Hela min värld är upp och ned just nu.
Och jag har inte den blekaste aning om vad tusan jag ska ta mig till.
Vill kunna prata med Ludde, men det är ett hopplöst fall för tillfället. Plus att jag måste behöva vänta i ytterligare två veckor innan karlsloken pallrar sig tillbaka till civilisationen.
Hur kul är det att ha en hel sommar för sig själv, utan kärleken?
Fallfärdig
Hur kan mitt inre INTE vara kaos och fallfärdigt just nu?
Besvikelse
Jag är så trött på att bli besviken, så därför tänker jag inte förvänta mig någonting längre. Jag ger upp nu.
Mardrömmar
Och imorgon lär jag förmodligen vara ensam eftersom att ungarna ska iväg till skolan, och morbror och "moster" ska jobba. Och jag ska inte jobba förrän på tisdag. Måste boka upp mig på fler pass. Jag hoppas också att jag får något svar från Långholmen. Det skulle vara guld.
Nyinflyttad
Men jag är på riktigt bra humör, och det är en härlig känsla. Dock hade jag svårt att sova inatt. Kunde inte med det riktigt. Och värst av allt var att jag hade två mardrömmar, som båda handlade om Ludde. Den ena när han blev skjuten, och den andra när han helt plötsligt inte vill ha mig längre, utan sitter med någon tjej och håller hennes hand. Mitt framför ögonen på mig. Och det var nog värst. Jag vaknade och grät. Kunde liksom inte sluta, drömmen kändes så verklig och gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Så jag tvingade mig själv att somna om igen enbart för att få slippa mardrömmens kvardröjande känslor.
Så just nu vill jag bara att han ska komma hem. Avskyr att behöva ha den här rädslan inombords. Jag vill att han ska komma hem så att jag bara kan få ha honom intill mig igen. Så att han kan hålla min hand och säga att han älskar mig. Jag saknar honom så mycket!
Frustration & ångest!
Här hemma händer inte ett skit. Har varit på intervju på Ordfront, och jag börjar på måndag. Det är sannerligen inget jobb som jag kan leva på, men jag tjänar åtminstone några pengar på det, och lite är bättre än ingenting.
Men just nu känner jag bara en hopplöshet som påminner mig om allt som pågick för bara ett par månader sedan. Det känns som att riva upp en massa sår som faktiskt hade börjat läka. Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag har varit ifrån Ludde i två dagar nu (mycket frustrerande dagar, måste jag säga), och får inte träffa honom förrän på onsdag. TROTS att jag åker till pappa på torsdag för att sedan åka till Rom på fredag. TROTS att Ludde åker till Skåne på lördagen och kommer att bli borta i typ två veckor. TROTS att jag kommer att behöva mycket stöd från honom nästa vecka när jag ska till sjukhuset och drabbas av panik och ångest och allt vad fan det nu är. Kort sagt, jag kommer INTE att må bra.
Varför känns det som att jag bara möter på en massa motgångar hela tiden? Har jag inte gått igenom tillräckligt?
Ordfront
Att vinna 60000 skulle verkligen inte sitta fel just nu.
Jag funderar på att skapa en ny blogg. Med inriktning på det jag skriver och det jag ritar. I hopp om att det kanske kan inspirera andra. Men hur många skulle läsa? Och hur skulle jag "ge reklam" för den? Via den här? Facebook?
Det ordnar sig säkert. Just nu är jag mest nervös för Ordfront, plus det faktum att jag har ont i magen. Oroväckande, även om det är normalt.
Saknar min älskade Ludde. Har bara legat och sträckläst den tredje Twilight-boken idag. I brist på annat att göra, i brist på motivation till att skriva. Jag har liksom inte haft någon ork till någonting. Det blir nog bättre till veckan, med Wik och Rom och allt det där. Men jag oroar mig ändå. Ludde följer med mig till Wik på torsdag, men efter det får jag inte träffa honom på typ två veckor. Och jag längtar inte.
Jag undrar hur Lovisa klarar sig utan sin pojke, som faktiskt är i Japan och ska vara borta ännu längre?
Det går inte att förstå
Hur gör man för att lära sig att acceptera en betydelsefull persons bortgång? Varför gör det så ont, efter snart 7 månader? Borde jag inte ha funnit någon slags... frid/acceptans/förståelse? Det känns fortfarande ofattbart. Han skulle inte dö, inte han. Jag kunde aldrig tänka tanken och vill inte tänka den heller, men ändå blev det så. Och varför då? Hur många är det inte som sörjer?
Jag fattar bara inte, hur mycket jag än försöker. Det går bara inte.
En deprimerande dag
Men ändå. Jag känner ingen inspiration, inte motivation eller lust längre. Allt känns bara så tungt. Jag tänker på sommaren. När vi har slutat skolan och måste jobba för att tjäna pengar. Jag vill att sommaren ska komma, men jag vill inte att den ska tillbringas i Östersund. Jag vill kunna vara säker på att jag har ett jobb, antingen här i Stockholm eller i Örebro. Så att jag kan ha Ludwig nära (jag är verkligen inte bra på distansförhållanden, även om det bara är i typ två eller tre månader).
Imorgon ska jag träffa honom åtminstone. Det ser jag fram emot. På fredag blir det Gröna Lund med klassen, och det ser jag också fram emot. Men just nu är jag bara frustrerad och extremt uttråkad. Gick och lade mig vid den här tiden igår för att jag var så trött. Nu är jag inte trött, men jag kan tänka mig att gå och lägga mig bara för att. På det sättet gör jag åtminstone någonting.
Bodyguard
Imorgon börjar skolan igen. Och jag missar ju halva dagen på grund av ångesthuset. Men det ska bli skönt att få svar på vad fan det är frågan om. Vart allt kommer ifrån. Samtidigt fasar jag. För mina minnen därifrån.
Tolv skoldagar kvar, fyra veckor, tills vi slutar för sommaren. Känns så ofattbart overkligt. Sedan börjar vi inte förrän i höst igen. Ett nytt år, det sista året, när vi får jobba med våra egna projekt. Som jag ser fram emot det!
Världens finaste, jag älskar dig...
Livet som aldrig riktigt dör
Vet du hur det känns att förlora någon på grund av döden? Förstår du känslan av vanmakt, att se någon dö men inte kunna göra något? Livet som ger upp. Som inte förmår klamra sig fast längre. Och kroppen som bara blir till ett skal; ett skal av kött och ben. Personen inuti finns plötsligt inte kvar längre.
Jag minns det fortfarande. Kylan som kastade sig över henne, spred sig i rummet och borrade sig in i mig. Tårarna kändes som glödande stenar från den djupaste delen av mitt hjärta. Saknaden skapade en oändlig avgrund.
Jag såg Döden som stod vid hennes sida. Som smekte hennes pergamentfärgade hud med sina långa fingrar. En rysning letade sig upp längs ryggraden, fick nackhåren att resa sig. Obehaget trängde fram likt ormar ur sina hålor, i jakt på föda.
Och mina fötter sökte en riktning att följa.
Den följande veckan drömde jag om henne. Vaknade upp med hennes ansikte på min näthinna, minnet av hennes röst i mitt huvud. Skratten från min barndom kittlade i hela min kropp. Oavsett om jag vaknade mitt i natten eller på förmiddagen tillät jag mig aldrig att somna om. Jag ville behålla den där känslan av hennes närvaro inom mig. Klamrade mig fast vid tron om att hon fanns där. Att hon aldrig hade lämnat mig.
Sorgen tyngde mitt hjärta. Saknaden var som ett stort hål i bröstet. Ändå höll jag allt på avstånd. Jag ville inte röra vid verkligheten. Ville inte tänka på Döden och att jag hade sett dess fingrar röra vid henne. Den tanken fanns bara inte.
Dagarna passerade som i ett töcken. Allt jag företog mig var som på automatik. Jag var medveten om allt runt omkring, men inte på samma sätt som förut. Som om jag hade tappat greppet om vad som var verklighet och vad som var en dröm. Nätterna blev min trygghet, min fristad. Tiden på dygnet när jag kände hennes närvaro, när hon fanns hos mig.
Tills tiden kom då sömnlösheten anlände, hand i hand med mardrömmar som lämnade kvar sina dofter överallt. Förlusten blev alldeles för verklig. Jag kunde inte fly längre. Sanningen var alltför uppenbar.
Smärtan kändes som miljontals knivar i bröstet. En omättlig hunger som åt upp mig inifrån.
Jag kände inte att jag andades.
Begravningen ägde rum i november - dagen efter min födelsedag. Det var det slutgiltiga beviset på att förlusten var verklig, och ingen mardröm som jag hade försökt intala mig under en månads tid.
Jag minns inte mycket. Bara det jag vill minnas. Min hyllning till hennes liv, hennes person vars kropp nu låg instängd i en vit kista på altaret. Som snart skulle uppslukas av jorden tillsammans med min och flera andras tårar.
Andrea Bocelli och dennes ”Time to say goodbye” ekade i hela kyrkan. De mjuka tonerna vibrerade mellan väggarna och gick rakt in i mig. Men inte hårt och skoningslöst, utan varsamt och ömt med en värme som kändes tröstande. Som lindrade smärtan en stund.
Jag välkomnade den med öppna armar och såg dina bruna, leende ögon framför mig. Som om du stod där framme i all den kärlek som du någonsin ägde, och såg ut över oss med ömhet i blicken. Kanske var det din närvaro som fanns i musikens toner, som skänkte den tröst och värme som Döden tagit ifrån oss.
Kanske hade du aldrig lämnat någon av oss, egentligen. Kanske fanns du ändå kvar i varje steg vi tog, i varje andetag. Kanske var det du som skulle ge mig styrka att resa mig upp igen. Som skulle läka mina sår.
Kanske var det hopp du fyllde mig med den dagen. Hopp om att hitta tillbaka till livet som du höll så högt; livet som aldrig riktigt dör.
Att vara kvinna...
Aborten känns mer avlägsen nu. Kanske är det bra. På sätt och vis. Jag har nog lärt mig att acceptera och leva med det. Ändå finns det dagar när jag känner mig levande begravd bland alla minnen. I känslan av att mista något betydelsefullt.
Och Ludwig har jag inte hört ett ljud från på två dagar nu. Undrar hur han mår, vad han gör. Varför han inte hör av sig. Det är konstigt, men av någon anledning så vågar jag inte ringa. Fattar inte varför. Vi har varit tillsammans i ett halvår, det borde ju vara naturligt att ringa till honom? Eller är det vanan att smsa istället för att ringa som styr? Hm, känner mig förvirrad.
Fortfarande kvar i Nyköping. Skriver på sånt som jag inte borde skriva på. Inte nu i alla fall. Massproducerade dikter igår, så nu har jag ytterligare en diktsamling på gång. Det här med grupparbetet vill jag inte ens tänka på.
