Du blev bara 23 år gammal, och vetskapen om din bortgång gör så fruktansvärt ont. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, och kan inte sluta gråta. Varför skulle just du av alla människor gå bort? Varför skulle du tas ifrån mig? Jag vill inte ens tro att du är borta, att du inte finns kvar i mitt liv längre. Jag kommer aldrig att få se dig le igen, aldrig höra din röst. Det sista smset du skrev till mig var i somras, och allt du skrev var "förlåt". Som om du visste att det här skulle hända. Att du skulle lämna den här världen. Fan ta dig, Christian, JAG SAKNAR DIG! Det är inte rättvist att du skulle gå och dö! Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, det vet du. Att saker och ting skulle bli som de blev mellan oss är synd, vi förlorade mycket på det, men nu har jag förlorat mest. Jag har förlorat dig. Hela din existens, och jag kommer aldrig att förlåta dig för att du lämnade mig med ett så tungt hjärta.

Myskväll med älskling igår. Bio (2012) och så film hemma (Inside). Älskar att veta att pojken inte är alltför långt ifrån mig. När jag kan träffa honom lite oftare. Saknade honom så sjukt mycket när han var där nere, och inte blir det lättare sen under julen när vi båda ska åt två olika håll; han söderut och jag norrut - kort sagt, ännu längre ifrån varandra.

Har bokat tid på Sparadiset vid Stadion den 9 december. Tre timmar på relaxavdelningen med bubbelpool, färsk frukt & juice, fotbad, duschar och en massa mysiga möbler. Ser verkligen fram emot det! Tidig julklapp till Ludde.

Den 17 december åker jag hem till Östersund. Blir väl där till någon dag efter jul eller så. Ska bli mysigt att få komma upp till snön lite, träffa kissarna och släkten. Bo hos mamma och ha möjlighet att skriva ännu mer, ute på landet. Haha, jag kommer att få frispel när jag är där. Klarar inte av landet för länge. Går bara inte. Ikväll ska jag ta mig tid till att läsa lite, skriva och bara mysa för mig själv. Titta färdigt på andra säsongen av NCIS och tugga lite ljuvlig pepparkaksdeg (till skillnad från så många andra får jag aldrig ont i magen av det, och kan därför sluka en hel själv).

Låter som en bra idé faktiskt.

Så var man hemma igen då. Efter att ha tillbringat ett par timmar med älskade vänner i Uppsala. Möttes och satt på ett litet mysigt café som hette Hugos, gick sedan till Jacke & Mohammed, på fest. For hem med tåget som gick tio över elva. Får en sådan ångest när jag vistas i Uppsala mer än ett par timmar. Idag var det inga problem, men hade jag missat det sista tåget (som jag praktiskt taget sprang till för att hinna med + att jag var tvungen att köpa biljett) så hade jag fått panikångest. Jag pallar verkligen inte Uppsala. Vet inte varför, men har mina misstankar kring att det kan ha någonting att göra med alla minnen från förra året. Ganska troligt. Och logiskt.

Imorgon kommer älskling hem. Ska åka in till Centralen med tåget som går 19.45 och möta honom. Jag längtar jätte mycket! Han har ju dessutom plockat bort sin tandställning också. Ska bli spännande att få se. Det syntes, redan när han hade tandställning, att han har riktigt fina tänder.

Nej. Som rubriken säger: this is not good. Det är så typiskt mig att vara nattuggla. Förvisso är det bara lördag imorgon, men jag är som jag är och har så himla lätt för att vända på dygnet. Borde sova, men jag förmår inte. Vill inte. Orkar inte. Det är fan tråkigt att sova. Haha. Skönt, men tråkigt.

Imorgon har jag inga planer. Ludde kommer inte hem förrän på söndag, så jag lär bli hemma. Jag har fått för mig att det är lördag idag, och söndag imorgon, och kommer på mig själv hela tiden med att längta tills imorgon. Det är väl mitt önsketänkande som har fört mig ett dygn framåt förmodligen. Frustrerande.

Varför, varför, varför ska tiden gå så långsamt? Det känns som att det har gått en vecka, men det har bara gått två dagar, och det är två dagar kvar. Jag tycker inte om det här.

Träffade Alexandra igår och tog en sväng ut på Meduza. Riktigt trevligt, jag älskar den tjejen. Den enda tjejen som jag verkligen litar på fullt ut, bland de få tjejkompisar jag faktiskt har. Men det blev inte lika kul mot slutet. Fick några slags kramper i magen och tvingades åka hem. Synd som tusan, för jag var inställd på att tillbringa flera timmar med henne och kanske bli lite onykter.

Jag saknar min älskling (en del av mig vill säga habibi, men det är för mycket Osama över det ordet). Jag längtar tills han kommer hem på söndag, så att jag får se honom le igen. Röra vid honom och känna hans armar om mig. Gah! Det är inte alls roligt att vara ifrån honom. I jul ska jag vara borta ifrån honom en vecka, om inte mer, och det är av det skälet jag inte längtar till julen. Usch.

Är det patetiskt att vilja gråta för att pojkvännen ska vara borta i fyra dagar?

Det känns så. Men jag kan inte låta bli att vilja det heller. Ludwig är den första pojkvännen som faktiskt älskar mig för den jag är, som inte vill ändra på mig. Och dessutom den första pojkvännen som jag vågar lita på till 100%. Det måste väl betyda något?

Vi träffade Alexandra igår. Gick runt lite på stan, åt middag på Kungshallen och gick till Rosenhof och tog ett par öl (cider i mitt fall). Till och med hon var positivt överraskad. Sade att han var som mig, och att vi passade ihop som Piff & Puff, haha. Ludwig skrattade åt beskrivningen när jag berättade för honom efteråt, men jag undrar om det kanske inte är därför jag känner så starkt för honom. För att han är som mig? För att vi har så mycket gemensamt och kommer så bra överens. Det känns som att jag kan prata med honom om allt, och då menar jag verkligen ALLT. Och oavsett om jag är gravid eller inte så vet jag åtminstone vart jag har honom. Skulle det vara så att jag är gravid (min mens är ju trots allt två veckor sen snart), så vet jag i alla fall att jag har honom vid min sida hela vägen. Till skillnad från Jonas som inte brydde sig ett jota om det.

Att vara förälskad är en underbar känsla.
Men att älska någon som älskar en minst lika mycket tillbaka är oslagbar.

Jag älskar dig

mer än det finns stjärnor

och varje natt längtar jag

efter ljuden som bekräftar att det är du

och ingen annan

jag somnar tyst

på en bädd av moln

och när jag vaknar på morgonen

ligger du bredvid och andas allt

som jag aldrig har vågat drömma om

jag sveptes in

i din värld

och jag älskar dig

mer än det finns stjärnor

 

Ludwig <3

Den här helgen är nog den tråkigaste jag har varit med om på länge. Har bara varit hemma. Legat och skrivit, och analyserat lite texter. Har i uppgift att leta upp ett brott som har inträffat och skriva en scen utifrån den. Innan brottet, efter brottet eller under själva brottet. Jag har valt Jack the Ripper, men jag är helt omotiverad. För att inte tala om distraherad; jag hade en otäck dröm natten till lördag, där Ludwig var otrogen mitt framför ögonen på mig, och jag kan inte sluta tänka på det. Eller honom för den delen. Jag känner att jag måste få träffa honom och känna honom nära mig innan jag kan lugna ner mig. Innan jag kan sluta oroa mig. Men det är inte ens möjligt förrän imorgon, och då ska vi dessutom sitta i olika rum hela förmiddagen. Gah!

Ett annat problem är att jag börjar tro att jag är gravid. Jag känner mig trött, och min mens är en vecka sen. Och jag har mått illa lite av och till. Känns inte så där överdrivet kul, men samtidigt hoppas en del av mig på det så att jag slipper oroa mig för att jag inte kan bli med barn. Har varit rätt så nojig över det den senaste tiden. Så på det sättet skulle det vara skönt att få det bekräftat, men jag har ingen särskild längtan efter att tvingas behöva göra en abort. Har gjort det förr och minns fortfarande vilket helvete det var. Den enda skillnaden är att jag åtminstone vet att jag har Ludwigs stöd hela vägen, och att han aldrig kommer att svika mig. Inte som Jonas gjorde.

Just nu funderar jag starkt på att kolla på en film, ta fram pepparkaksdegen och bara mysa för mig själv. Ta en paus från skrivandet en stund. Kan nog behövas tror jag.

Tja, det har sannerligen varit en händelserik söndag, det må jag säga. Vaknade sex imorse, kunde inte röra nacken över huvud taget, och kunde inte heller sluta skrika för att det gjorde så ont. Ludwig vaknade och for genast upp ur sängen, sötnos. Ringde 112 och blev sedan hämtad av en ambulans. Var inte särskilt roligt som jag hade föreställt mig.. haha.. Fick ligga inne på ett rum en timme innan en läkare kom. Kom fram till att jag hade fått en rejäl nackspärr, så jag fick gå hem ganska så direkt. Riktigt, riktigt imponerande att jag slapp vänta i flera timmar. Kanske borde satsa på att åka in på akuten på söndagsmorgnar om man nu måste dit.. haha

Har tillbringat min dag med att vila och att skriva på min roman (eller snarare uppgift som ska lämnas in imorgon, men som kanske är en början på en roman). Har snart läst ut Håkan Nessers "Människa utan hund" också. Väldigt bra! Rekommenderas varmt. Imorgon börjar skolan igen, och själv fyller jag 22 år på torsdag. Läskigt som fan! =) Men så länge jag får tillbringa min dag med älskling så är jag nöjd.