I brist på annat att läsa så började jag på Twilight igen. Och jag fängslas lika starkt som första gången jag läste den. Försöker lista ut varför, och har nu kommit fram till att det är för att den har mycket framåtrörelse (jag har däremot upptäckt - på flera ställen - att det finns lite personglidningar). Det är rätt häftigt att kunna läsa en bok och faktiskt upptäcka saker som jag aldrig skulle ha upptäckt innan, om det inte vore för skolan. Jag har lärt mig hur mycket som helst.

Imorgon är det Valborg. Och min månadsdag med Ludwig. Jag vet, jag vet, det är faktiskt lite löjligt att räkna månaderna, men för mig har det en betydelse. Eftersom att han inte är en skitstövel som mer eller mindre alla mina tidigare killar var. Han ska laga middag, och sedan ska vi åka till Bällsta och kolla på majbrasan. Kommer att bli mysigt.

Mötte upp klasskamraterna utanför Gröna Lund igår. Trevlig dag, men den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Kvasten var det enda vi åkte. Sedan fastnade jag och Ludwig i en matkö som tog 40 minuter. Och precis när det var vår tur kom tre mörkhyade killar som sa att de redan hade beställt maten och bara skulle hämta den. Istället började de beställa maten, och tog ingen hänsyn till oss som hade stått där hur länge som helst. Och försökte man säga ifrån vände de bara ryggen och ignorerade. Inte ens han som stod i kassan reagera. Vad fan är det för jävla sätt egentligen?!

Resten av kvällen tillbringade jag hemma med Ludde. Har även pratat med mamma, och ska flytta in hos mina kusiner i Spånga i maj, efter att jag har kommit tillbaka från Rom. Ska bli skönt att komma bort från det här stället.

Pratade även med brorsan som ringde igår. Och även om det inte är till hundra procent kanske han har hittat jobb åt mig och Ludde i Örebro över sommaren. Inom servering då. Och får vi jobb så kan vi bo hos honom i hans trea. Hur kung är inte det?!

På måndag ska jag ringa till jobbet och säger upp mig. Känns verkligen som att allt håller på att ordna upp sig nu, och det är SÅ SKÖNT!

Och så har jag drabbats av en förkylning, tack vare min älskade pojkvän. Vaknade med feber imorse, huvudvärken började redan i måndags. Har missat två hela skoldagar nu på grund av detta, är så jävla less nu. Vill att det ska försvinna och lämna mig ifred! Är ju fan inte långt kvar innan vi slutar inför sommaren.

Det var åtminstone en befrielse att få se Ludwig igen i måndags. Att få krama honom och röra vid honom. Att få känna honom nära mig. Visst, vi har varit ifrån varandra en vecka, och det är ju inte så mycket egentligen. Men jag är som nykär fortfarande, och saknar honom bara jag är ifrån honom en dag. Fast det är fint på något sätt. Att jag saknar honom fortfarande, utan att känna att jag har tröttnat på honom. För det har jag verkligen inte. Aldrig.

Får se om eventuellt Emmy kommer till mig på fredag. Pratade med syrran inatt (varken hon eller jag kunde sova) och hon mår verkligen inte bra. Jag känner mig så fruktansvärt handikappad här nere. Vill verkligen hjälpa till eftersom att Robert inte gör det. Och hans ungar gör det bara värre för henne. Så jävla mycket skit med allt det där att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Frustrerande.

Vet du hur det känns att förlora någon på grund av döden? Förstår du känslan av vanmakt, att se någon dö men inte kunna göra något? Livet som ger upp. Som inte förmår klamra sig fast längre. Och kroppen som bara blir till ett skal; ett skal av kött och ben. Personen inuti finns plötsligt inte kvar längre.

   Jag minns det fortfarande. Kylan som kastade sig över henne, spred sig i rummet och borrade sig in i mig. Tårarna kändes som glödande stenar från den djupaste delen av mitt hjärta. Saknaden skapade en oändlig avgrund.

   Jag såg Döden som stod vid hennes sida. Som smekte hennes pergamentfärgade hud med sina långa fingrar. En rysning letade sig upp längs ryggraden, fick nackhåren att resa sig. Obehaget trängde fram likt ormar ur sina hålor, i jakt på föda.

   Och mina fötter sökte en riktning att följa.

Den följande veckan drömde jag om henne. Vaknade upp med hennes ansikte på min näthinna, minnet av hennes röst i mitt huvud. Skratten från min barndom kittlade i hela min kropp. Oavsett om jag vaknade mitt i natten eller på förmiddagen tillät jag mig aldrig att somna om. Jag ville behålla den där känslan av hennes närvaro inom mig. Klamrade mig fast vid tron om att hon fanns där. Att hon aldrig hade lämnat mig.

   Sorgen tyngde mitt hjärta. Saknaden var som ett stort hål i bröstet. Ändå höll jag allt på avstånd. Jag ville inte röra vid verkligheten. Ville inte tänka på Döden och att jag hade sett dess fingrar röra vid henne. Den tanken fanns bara inte.

   Dagarna passerade som i ett töcken. Allt jag företog mig var som på automatik. Jag var medveten om allt runt omkring, men inte på samma sätt som förut. Som om jag hade tappat greppet om vad som var verklighet och vad som var en dröm. Nätterna blev min trygghet, min fristad. Tiden på dygnet när jag kände hennes närvaro, när hon fanns hos mig.

   Tills tiden kom då sömnlösheten anlände, hand i hand med mardrömmar som lämnade kvar sina dofter överallt. Förlusten blev alldeles för verklig. Jag kunde inte fly längre. Sanningen var alltför uppenbar.

   Smärtan kändes som miljontals knivar i bröstet. En omättlig hunger som åt upp mig inifrån.

   Jag kände inte att jag andades.

Begravningen ägde rum i november - dagen efter min födelsedag. Det var det slutgiltiga beviset på att förlusten var verklig, och ingen mardröm som jag hade försökt intala mig under en månads tid.

   Jag minns inte mycket. Bara det jag vill minnas. Min hyllning till hennes liv, hennes person vars kropp nu låg instängd i en vit kista på altaret. Som snart skulle uppslukas av jorden tillsammans med min och flera andras tårar.

   Andrea Bocelli och dennes ”Time to say goodbye” ekade i hela kyrkan. De mjuka tonerna vibrerade mellan väggarna och gick rakt in i mig. Men inte hårt och skoningslöst, utan varsamt och ömt med en värme som kändes tröstande. Som lindrade smärtan en stund.

   Jag välkomnade den med öppna armar och såg dina bruna, leende ögon framför mig. Som om du stod där framme i all den kärlek som du någonsin ägde, och såg ut över oss med ömhet i blicken. Kanske var det din närvaro som fanns i musikens toner, som skänkte den tröst och värme som Döden tagit ifrån oss.

   Kanske hade du aldrig lämnat någon av oss, egentligen. Kanske fanns du ändå kvar i varje steg vi tog, i varje andetag. Kanske var det du som skulle ge mig styrka att resa mig upp igen. Som skulle läka mina sår.

   Kanske var det hopp du fyllde mig med den dagen. Hopp om att hitta tillbaka till livet som du höll så högt; livet som aldrig riktigt dör.

Pappa ringde för en timme sen. Berättade att han höll på att boka biljetter. Så i maj bär det av till Rom över en helg, och jag längtar något så fruktansvärt. Har alltid velat åka till Rom, se Colosseum och bara vara. Höra den där italienskan som jag vill lära mig. Ska bli så skönt!

Det kändes märkligt att vakna imorse och upptäcka att det inte är stökigt. Det känns så tomt, men också befriande, att kunna gå utan att snubbla över någonting. Hädanefter blir det till att sköta det och hålla det rent och snyggt. Känner att jag har börjat få en massa motivation. Det enda som egentligen återstår är skrivbordet, men det kan jag ta efter påskhelgen. Kommer hem på tisdag morgon, om jag hinner boka tågbiljetten förstås. Men det ska nog inte vara några problem. Sen blir det Tumba på onsdag, tjäna lite extra pengar. Tvätt på kvällen, och Nyköping på torsdag. Får se om jag kanske hinner ta en tur kring hotellen i stan och se om de kanske behöver städhjälp. Skulle vara skönt att ha någonting att sysselsätta sig med i sommar. Som inte är Östersund och nummerupplysning.

Nu är klockan snart halv tre, så nu ska jag snart lägga mig i ett bad, packa och få i mig någon mat. Ska möta upp Ludwig på centralen vid tio (bussen går kvart i elva). Ska bli kul att få se Helsingborg.