9 månader & en födelsedag

Jag är så trött. My & Benny är här eftersom att Bert-Åke fyller år. Och vi har precis ätit middag, ett helvetes liv om muffins & glassar och fan & hans moster. Nu vill jag bara dra något gammalt över mig. Lägga mig någonstans och slippa allt ståhej.

Månadsdag idag - 9 månader. Vet inte varför jag räknar månader. Jag undrar om jag kommer att fortsätta med det när vi har varit tillsammans i ett år(?) Om vi ens är tillsammans då.

Nej, just nu känner jag att det inte alls är min kväll. Jag är deprimerad och önskar att jag slapp allt liv just nu.

Söndag

Det har verkligen inte hänt mycket de senaste dagarna. Varit hemma och tagit det lugnt. Tittat film och umgåtts, spelat Tekken 3.

Imorgon ska vi i alla fall åka in till stan och träffa Simon, och springa runt med våra CV till olika ställen i hopp om att hitta jobb. Så imorgon kommer vi åtminstone inte att sitta hemma hela dagen, och det känns skönt.

Resan till Dalarna var trevlig. Kul hade jag i alla fall, och Ludde verkar inte alltför avskräckt i alla fall. Så då borde han ju klara av mig också ^^ (Har förresten en jätte fin bild på honom som jag tänkte lägga upp senare)

SOL, SOL, STRÅÅÅÅLANDE SOL!!

Vädret har varit helt underbart hela dagen idag! Har därför legat ute i solen med både Anja och Ludde, tills jag och Anja tyckte att vi kunde dränka Ludde lite grann. Så vi hade ett litet vattenkrig som var himla roligt faktiskt. Man blev lite blöt dock.

Imorgon ska vi iväg en sväng och leta jobb. Lämna några CV och så. Så det blir nog bra. I övrigt tänkte jag lägga mig ute i solen även imorgon, och få ytterligare lite färg (har börjat bli lite brun nu).

Ibland undrar jag hur det kommer sig att mitt liv känns så fantastiskt bra just nu. Hur det kan komma sig att jag har en sådan fantastisk familj och helt underbar pojkvän. Inte för att jag klagar, men ibland känns det nästan för bra för att vara sant. Som en dröm som känns så där äcklligt verklig att det är svårt att tro att det bara var en dröm.


Ludwig kommer hem!

Imorgon kväll kommer Ludwig! Ska möta honom på Arlanda vid halv nio, och jag längtar så sjukt mycket! Har varit duktig idag och tagit tag i tvätt och städning (med en viss hjälp från Anja) så nu ser det åtminstone representabelt ut, och det är skönt. (JAG HAR ETT GOLV!!!!!)

Så ikväll tänkte jag hålla mig så sysselsatt som bara möjligt för att få tiden att gå. Det här blir sista natten ensam, för från och med imorgon kommer jag att ha sällskap i sängen. Mysigt!

Och så blir det Dalarna på fredag, vilket också ska bli himla roligt. Ludwig vill följa med, så förhoppningsvis blir det en trevlig helg.

Tisdag

På tisdag kommer Ludwig hem. Exakt när vet jag inte förrän imorgon, ej heller om han åker buss eller tar flyget upp, men han kommer åtminstone hem. Och jag längtar så otroligt mycket.

På fredag åker vi till Dalarna på kusinträff. Jag frågade om han ville följa med och det ville han, så det ska bli roligt. Ska bli roligt att få träffa släkten. Jag ser nog mest fram emot att få träffa Ewa. Var så länge sen nu. Och jag vill verkligen att hon ska få träffa Ludwig. Se vilken fin kille han är.

Jag har kommit fram till att jag verkligen kan identifiera mig med Bella i Twilight-böckerna. Eller egentligen inte hennes karaktär, men hennes känslor för Edward. Så om ni förstår hennes känslor för honom så förstår ni även mina för Ludwig.

Jag älskar honom verkligen.


Imorgon får jag veta

Imorgon får jag veta när Ludwig kommer hem. Han ringde idag och sade att det kanske kunde bli på onsdag, men jag hoppas, HOPPAS att det blir på måndag. Den där saknaden börjar göra sig påmind nu igen.

Måste hitta ett jobb. Ordfront har sommaruppehåll nu i en månad så det innebär att jag inte kan jobba där igen förrän i juli. Så jag börjar bli lite desperat nu, men ska gå runt med mitt CV tänkte jag. Får se om det hjälper. Jag hoppas på det i alla fall.

Nu ska jag strax krypa ner i min fantastisk sköna säng och försöka sova. Vakna upp till ytterligare en morgon för att sedan ta itu med resten av alla morgnar tills jag vaknar upp med Ludde intill mig.

(I september firar vi årsdag, kan ni fatta?!)

Är det möjligt?

Jag trodde och var rädd för att jag skulle gå sönder nu när jag åkte tillbaka till Stockholm igen. Men besöket i Skåne har snarare gett mig någon slags styrka och har dessutom fått mig att må bättre. Ångesten är som bortblåst, som om den inte har existerat alls, och jag kan faktiskt sova. Det är fruktansvärt skönt.

Kanske beror det på att jag vet att han kommer hem nästa vecka. Och att han ska bo hos mig till att börja med. På det sättet får jag ha honom hos mig varje dag (exakt hur länge vet jag inte dock) och bara det gör mycket.


"Vill du bli tillsammans med mig?"
Det är snart 9 månader sedan han ställde mig den frågan. Och jag minns det nervösa, blyga i hans blick, och hur mycket det berörde mig. Jag minns hur vacker jag tyckte att han var i den stunden.

Och det spelar ingen roll, jag är som nykär fortfarande. För jag blir faktiskt kär i honom varje gång jag ser honom, oavsett om han bara har varit borta i fem minuter.

Är det ens möjligt att känna så här starkt för någon? Vågar jag hoppas på att det aldrig kommer att gå sönder?


Back to Stockholm

Åh, imorgon kväll åker jag hem till Stockholm igen. Fan vad jag inte längtar tills dess!

Har varit med Ludde sedan fredags, och jag har mått så underbart bra! Har sovit som ett barn på nätterna, och det har varit en sådan fantastisk känsla att vakna och se honom ligga där intill mig. Som om vi aldrig har varit ifrån varandra överhuvudtaget.

Så nu vill jag inte åka hem. Men förhoppningsvis så behöver jag inte vänta länge tills han faktiskt kommer tillbaka till mig där uppe. Vilket jag ser fram emot. Jag och hans mamma har pratat och kommit överens om att det bästa vore att få Ludde att ta sig i kragen och komma upp för att börja söka jobb på allvar. Så det är bra. Jag har henne på min sida *mohahaha*

9 månader har vi snart varit i lag. Känns helt ofattbart, men han är lätt det bästa som har hänt mig.

Ett par timmar kvar nu

Nu är det bara en fråga om timmar innan jag sitter på flyget ner till Ängelholm. Och Ludwig kommer och möter mig på flygplatsen, så nu är jag så otålig och går omkring som på nålar. Jag har ont i magen (har ju trots allt inte träffat honom på en månad) och är rädd för vad dessa dagar kommer att innebära, och hur det kommer att kännas när jag måste åka hem igen - förmodligen utan honom.

Anja har varit en klippa den senaste tiden, och jag är grymt tacksam för att jag har henne att anförtro mig åt. Jag är tacksam gentemot hela min släkt, men Anja är något riktigt speciellt. Hon har stått vid min sida och funnits här hos mig under den senaste tiden när det har gjort så ont inombords och det hela tiden har känts som att jag har varit på väg att gå sönder. Och det har jag nog också, åtminstone en del av mig, och det är just av den anledningen som jag är rädd för hur det kommer att bli när jag kommer hem igen. Hur länge ska jag behöva vänta den här gången innan jag får träffa honom igen?

Ludwig, min prins, och mina underbara vänner & släktingar, jag älskar er!

Studentmottagning

Min kusin Lina tog studenten igår, så det blev en mottagning med alldeles för mycket alkohol. Och som vanligt ångrar jag att jag drack. Att jag var full är bara förnamnet. Tog en promenad för att nyktra till och någon ung kille stannade intill vägkanten med sin firmabil för att kolla hur jag mådde. Det var ju himla snällt tycker jag.

Träffade kusin John också. Som jag inte har träffat sedan julas. Det var trevligt.

Nu kommer jag åtminstone att avhålla mig från drickande ett bra tag framöver. Dessvärre har jag lyckats boka min flygbiljett på fredag i lagom tid för en student som Ludde ska vara med på. Och eftersom att det är honom som jag vill vara med så har jag väl knappast något val än att följa efter. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet. Huvudsaken är ju att jag får vara med honom.

Ikväll ska jag jobba och jag ser inte fram emot det. Måste börja röra mig om typ två timmar, och jag känner bara att jag vill gömma mig någonstans. Har jätte ont i magen, vilket kan bli rätt jobbigt. Men pengar är ju pengar, och jag kommer ju hem förr eller senare ändå.

Jag behöver älska honom

Just nu känns det som att alla mina känslor ligger intryckta mellan mina revben likt skavsår. Och jag kan inte ge utlopp för dem, eftersom att Ludde fortfarande finns i Skåne, alldeles för långt ifrån mig.

Vi pratar på telefon varje dag. Och det är väl bra, antar jag. Hans röst är väl mer eller mindre det enda jag verkligen kan hålla fast vid nu. Men det känns ändå inte tillräckligt. Vilket det inte är heller. Jag behöver HONOM. Jag behöver hans leende, hans skratt... Jag behöver hans kyssar och hans famn. Jag behöver möjligheten att kunna se honom i ögonen och säga att jag älskar honom.

Jag behöver älska honom oavsett, och jag är inte bra på att älska på avstånd.

Jag önskar bara att allt detta kunde vara över så att jag kan få ha honom nära mig igen.

Sveriges nationaldag

Träffade pappa idag. Vi for ut till Hägerstensåsen och kollade in området, eftersom att det är dit han flyttar den 1 juli. Är verkligen ett supermysigt ställe!

Nu är mina kusiner hemma igen. Med ytterligare en kusin och en morbror. Det är skönt att få ha folk omkring mig igen, som faktiskt kan hjälpa mig att undkomma alla tankar och känslor.

Och jag kanske ska åka ner till Ludwig i Skåne. Helt beroende på vad det kostar, och om hans mor tillåter det. Åh, jag hoppas verkligen att det är möjligt, för nu saknar jag honom mer än någonsin. Trodde att det var på väg att gå helt åt helvete igår, men idag verkar det inte så. Fast det skulle ändå vara skönt att få träffa honom och verkligen få det bekräftat.

I övrigt ska jag jobba tisdag och torsdag. Sedan har jag ingenting planerat, mer än att jag måste iväg imorgon och hitta någon studentpresent till Lina. Men det är ju så fruktansvärt svårt! Så tänker ta hjälp av Anja och se hur det går.

Idag är det för övrigt Sveriges nationaldag. Yay..

Fallfärdig

Mitt första ärliga förhållande, och jag håller på att förstöra det...

Hur kan mitt inre INTE vara kaos och fallfärdigt just nu?

Besvikelse

Jag är så trött på att bli besviken, så därför tänker jag inte förvänta mig någonting längre. Jag ger upp nu.


En minskad oro

Åh, det är så skönt att veta att pappa äntligen har hittat en lägenhet! Och att han får tillträde till den 1 juli (även fastän jag önskar att han kunde ha fått tillträde till den tidigare). Det känns som att lite av min oro börjar minska.

Idag har jag hämtat mina glasögon på jobbet, suttit på en pendel med en jävla massa signalfel som tagit sån himla tid. Sedan har jag inte gjort särskilt mycket mer än skrivit några dikter, läst lite Harry Potter och tuggat morötter (jaa, jag vet, jag och mina jävla morötter, haha).

Imorgon blir det inte särskilt mycket. Är det fint väder så tänkte jag sätta mig utomhus och få lite färg på kroppen, skriva och läsa. Dricka lite te. På lördag åker familjen i huset upp till Östersund för att fira min yngsta morbror som fyllde 40 i april. Så det blir bara jag och Lina som stannar hemma. Jag skulle gärna ha följt med, men eftersom att jag inte mår helt hundra känns det ändå inte riktigt som en bra grej just nu. Fest är det sista jag vill gå på.

Resten av kvällen tillbringas med lite One Tre Hill och lite mer dikter. En kopp te och ett samtal med Ludde.

Glasögon

Är det inte himla typiskt, att när man väl kommer hem och sätter sig framför datorn, för att inse att glasögonen ligger kvar på jobbet!? Som jag måste ha vid datorn och när jag kollar på film, för att inte få en massa onödig huvudvärk. Gah. Något frustrerande, eller vad?!

Men åh, det är så skönt att äntligen ha XP nu istället för det jäkla Vista. Usch. Tacka gudarna för att jag har en sådan underbar morbror som har kunnat hjälpa mig med alltihop. Om det inte hade varit för att han har gått och lagt sig så skulle jag ha gett honom en stooor kram just nu. Känner mig på riktigt bra humör nu (förutom det här med glasögonen, som jag blir påmind om hela tiden när jag skriver detta).

Snart tre veckor

Tiden går så fruktansvärt långsamt nuförtiden. Ludwig, som skulle vara i Skåne i två veckor, har fortfarande inte kommit tillbaka, och det är så sjukt frustrerande. Har inte träffat honom på tre veckor, och det känns. Men vet ni vad det värsta är? Att bara ha hans röst. Att inte kunna se honom framför mig, som om jag har glömt bort hur han ser ut. Glömt bort hur det känns när han rör vid mig, hur det är att kyssa honom. Och det är hemskt.

Jag försöker få honom att komma hem i helgen, men det känns verkligen som att han aldrig kommer att komma hem. Som att han tänker förbli kvar där nere resten av sommaren, samtidigt som han påstår att han vill komma tillbaka hit. Utan att göra någonting åt det.

Åh, ska det vara så här frustrerande att vara ifrån honom? Jag förstår hur Lovisa kände sig när hennes Josef var borta i Japan i tre veckor. Men vad fan... Det gör ont. Och jag menar att det gör verkligen ONT.

Jag vill ha honom hos mig - nu!

RSS 2.0