Det här med att vara kvinna alltså... Jag blir tokig! 8 dagar nu, och inte fan har det minskat. Fattar inte. Vad är det som händer? Något fel måste det ju vara. Har gått mer än två månader sedan aborten, och det har hoppat upp och ner. Nu kan jag knappt ta mig nånstans utan att det har sig. Plågar mig. Det borde inte vara så här?

Aborten känns mer avlägsen nu. Kanske är det bra. På sätt och vis. Jag har nog lärt mig att acceptera och leva med det. Ändå finns det dagar när jag känner mig levande begravd bland alla minnen. I känslan av att mista något betydelsefullt.

Och Ludwig har jag inte hört ett ljud från på två dagar nu. Undrar hur han mår, vad han gör. Varför han inte hör av sig. Det är konstigt, men av någon anledning så vågar jag inte ringa. Fattar inte varför. Vi har varit tillsammans i ett halvår, det borde ju vara naturligt att ringa till honom? Eller är det vanan att smsa istället för att ringa som styr? Hm, känner mig förvirrad.

Fortfarande kvar i Nyköping. Skriver på sånt som jag inte borde skriva på. Inte nu i alla fall. Massproducerade dikter igår, så nu har jag ytterligare en diktsamling på gång. Det här med grupparbetet vill jag inte ens tänka på.