Önskar verkligen att jag hade möjlighet att kunna åka upp till mamma och ta hand om min systerdotter. Fick ett mindre roligt samtal av syrran imorse och känner mig äckligt frustrerad för att jag inte kan ta mig dit upp. Att veta att jag faktiskt kan hjälpa henne, då hon litar mer på mig än på syrran, men inte kunna göra så mycket. Faaan, jag hatar sånna här stunder! 

Myskväll med älskling ikväll. Förmodligen lär jag väl inte kunna slappna av. Jävla skit! 

Jag är deprimerad idag. Ovanligt? Knappast.

Har legat hemma hela dan och haft så fruktansvärt ont i magen. Vet inte vad det beror på, men ett helvete har det varit. Det är först nu som det har börjat ge med sig lite grann.

Vet inte varför jag är deprimerad. Har ingen anledning till det. Kanske är det ensamheten, eller så kanske det är någonting annat. Men om man bortser från det så är jag faktiskt rätt stolt över mig själv. Som gett ut en diktsamling, och som dessutom har varit duktig nog att börja trivas med textsamtalen. Måste dessvärre säga att jag inte tycker om I-L, men E var riktigt bra. Och jag slog garanterat mitt personliga rekord igår när jag kom med kommentarer på VARENDA TEXT (och faktiskt var först med att komma med respons på två av dem). I-L borde ge fan i att pressa mig och börja inse att jag föredrar att prata när hon inte sitter och tvingar mig till det, och alltid när det passar henne.

Borde ta vara på det där. Hålla kvar den där stoltheten och glädjen från igår. Kanske känns det bättre imorgon.
Jag hoppas det i alla fall.

Just nu känns det som att jag helt har tappat fotfästet. Som att jag bara faller och faller, ner i ett tomt och bottenlöst mörkt hål som omsluter mig. Kväver mig. Måste försöka hålla tankarna på annat håll, men hur lätt är det när jag jämt och ständigt blir påmind om vad som väntar mig?

Bara en vecka kvar nu. Jag fattar inte att jag ska lyckas ta mig igenom det. Att jag ska föda ett dött barn som tillhör mig. Som borde få fortsätta växa och leva i mig. Skyddad från den bistra verkligheten.

Ludwig kommer att vara där. Han kommer att finnas hos mig, och för det är jag honom evigt tacksam. Men hur ska hans närvaro kunna lindra den smärtan som kommer att jaga mig? Hur ska han någonsin klara av att se mig få det psykbryt som jag garanterat kommer att få? Hur kan jag veta att han inte lämnar mig när allt är över? Tillit, ja, men tvivlen är många nu när rädslan har satt in sin verkan. Och jag blev lämnad sist, så vem säger att det inte skulle kunna hända igen?

Aja, det är nog bäst att jag går och lägger mig. Ska äta lunch med pappa på söder imorgon, och det ser jag åtminstone fram emot.

Min tidiga julklapp till Ludwig är en tre timmars upplevelse på Sparadiset som ligger på Sibyllegatan. Relaxavdelningen helt för oss själva; bubbelpool, dusch & bastu, en massa färska frukter & färsk juice, och allt vad det nu är. Ska bli sjukt mysigt.

Jag tänker ofta tillbaka på den gången när vi kysste varandra för första gången. Ironiskt nog, på en kyrkogård längsmed Sveavägen. Och jag ler när jag jämför hur vi är nu till hur vi var då; idag kysser vi varandra som om vi inte kan få nog och bara vill ha mer, visar våra känslor helt öppet; då var vi så nervösa att vi inte visste hur vi skulle bete oss och stod där som fån. (Jag minns att jag höll på att få ett nervöst skrattanfall av det jag kände)

Och jag är så tacksam för att jag träffade Ludwig. Jag älskar honom. Och jag vet att han älskar mig. För första gången någonsin känner jag en trygghet med en kille, som faktiskt inte är någon skitstövel för en gångs skull, som klår allt som jag någonsin har upplevt tidigare. Jag känner mig behövd, betydelsefull, och bäst av allt - älskad. Han står verkligen vid min sida och stöttar mig, speciellt nu när jag har det jobbigt. Och jag kommer alltid att göra samma sak för honom. Prinsen i mitt liv, och jag älskar honom mer än det finns stjärnor.