Jag har visst hamnat i en period när jag tycker att allt är tråkigt. Hela världen känns grå och meningslös, och min tillvaro ska vi inte ens tala om.

Vet inte vad det beror på. Kanske bristen på kärleken som har tillbringat de senaste veckorna nere i Örebro. Och som inte kommer tillbaka förrän om en och en halv vecka. Jag vet att jag borde vara glad, men det är jag inte. Det är bara en tidsfråga innan han åker ifrån mig igen, det kan jag nästan ge mitt liv på.

Av någon anledning skulle jag vilja tillbringa mer tid i Östersund. Vet inte varför, men numera känns det som att den staden har blivit som en slags verklighetsflykt, eftersom att det inte är mitt hem längre. Visst, jag älskar Stockholm, och jag stormtrivs att bo här. Men just nu skulle jag behöva umgås med några av mina vänner. Jag skulle behöva ha sällskap av mamma och katterna, slippa sitta ensam och känna mig så malplacerad.

Något annat som stör mig är att jag inte vet om jag kommer att kunna gå kvar på skolan i höst. Det är inte säkert att jag får CSN, och utan CSN kan jag inte gå. Och jag är inte redo för att jobba heltid, inte än.

Jag undrar ofta vad syftet med mitt liv är. Vad mitt liv kommer att bli.