Vet du hur det känns att förlora någon på grund av döden? Förstår du känslan av vanmakt, att se någon dö men inte kunna göra något? Livet som ger upp. Som inte förmår klamra sig fast längre. Och kroppen som bara blir till ett skal; ett skal av kött och ben. Personen inuti finns plötsligt inte kvar längre.

   Jag minns det fortfarande. Kylan som kastade sig över henne, spred sig i rummet och borrade sig in i mig. Tårarna kändes som glödande stenar från den djupaste delen av mitt hjärta. Saknaden skapade en oändlig avgrund.

   Jag såg Döden som stod vid hennes sida. Som smekte hennes pergamentfärgade hud med sina långa fingrar. En rysning letade sig upp längs ryggraden, fick nackhåren att resa sig. Obehaget trängde fram likt ormar ur sina hålor, i jakt på föda.

   Och mina fötter sökte en riktning att följa.

Den följande veckan drömde jag om henne. Vaknade upp med hennes ansikte på min näthinna, minnet av hennes röst i mitt huvud. Skratten från min barndom kittlade i hela min kropp. Oavsett om jag vaknade mitt i natten eller på förmiddagen tillät jag mig aldrig att somna om. Jag ville behålla den där känslan av hennes närvaro inom mig. Klamrade mig fast vid tron om att hon fanns där. Att hon aldrig hade lämnat mig.

   Sorgen tyngde mitt hjärta. Saknaden var som ett stort hål i bröstet. Ändå höll jag allt på avstånd. Jag ville inte röra vid verkligheten. Ville inte tänka på Döden och att jag hade sett dess fingrar röra vid henne. Den tanken fanns bara inte.

   Dagarna passerade som i ett töcken. Allt jag företog mig var som på automatik. Jag var medveten om allt runt omkring, men inte på samma sätt som förut. Som om jag hade tappat greppet om vad som var verklighet och vad som var en dröm. Nätterna blev min trygghet, min fristad. Tiden på dygnet när jag kände hennes närvaro, när hon fanns hos mig.

   Tills tiden kom då sömnlösheten anlände, hand i hand med mardrömmar som lämnade kvar sina dofter överallt. Förlusten blev alldeles för verklig. Jag kunde inte fly längre. Sanningen var alltför uppenbar.

   Smärtan kändes som miljontals knivar i bröstet. En omättlig hunger som åt upp mig inifrån.

   Jag kände inte att jag andades.

Begravningen ägde rum i november - dagen efter min födelsedag. Det var det slutgiltiga beviset på att förlusten var verklig, och ingen mardröm som jag hade försökt intala mig under en månads tid.

   Jag minns inte mycket. Bara det jag vill minnas. Min hyllning till hennes liv, hennes person vars kropp nu låg instängd i en vit kista på altaret. Som snart skulle uppslukas av jorden tillsammans med min och flera andras tårar.

   Andrea Bocelli och dennes ”Time to say goodbye” ekade i hela kyrkan. De mjuka tonerna vibrerade mellan väggarna och gick rakt in i mig. Men inte hårt och skoningslöst, utan varsamt och ömt med en värme som kändes tröstande. Som lindrade smärtan en stund.

   Jag välkomnade den med öppna armar och såg dina bruna, leende ögon framför mig. Som om du stod där framme i all den kärlek som du någonsin ägde, och såg ut över oss med ömhet i blicken. Kanske var det din närvaro som fanns i musikens toner, som skänkte den tröst och värme som Döden tagit ifrån oss.

   Kanske hade du aldrig lämnat någon av oss, egentligen. Kanske fanns du ändå kvar i varje steg vi tog, i varje andetag. Kanske var det du som skulle ge mig styrka att resa mig upp igen. Som skulle läka mina sår.

   Kanske var det hopp du fyllde mig med den dagen. Hopp om att hitta tillbaka till livet som du höll så högt; livet som aldrig riktigt dör.