Åååh, jag är så frustrerad över att vara ifrån Ludde. Åkte hem från Örebro idag och pratade med honom för en stund sedan. Jag säger bara det, han är fan den finaste personen som finns! Jag vet inte om jag har gjort någonting särskilt eftersom att jag fått träffa honom och påbörja ett förhållande - som snart är upp i 10 månader för övrigt - men jag ångrar det inte. Jag har aldrig varit så här kär tidigare, och jag har aldrig någonsin känt att det har varit värt att släppa in någon i mitt liv som jag gör nu.

Jag älskar honom. Mer än någonting annat. Utan honom skulle min värld gå sönder. Han har gjort så mycket fint för mig, och han betyder väldigt mycket.

En sådan som honom borde alla ha.

Jag trodde och var rädd för att jag skulle gå sönder nu när jag åkte tillbaka till Stockholm igen. Men besöket i Skåne har snarare gett mig någon slags styrka och har dessutom fått mig att må bättre. Ångesten är som bortblåst, som om den inte har existerat alls, och jag kan faktiskt sova. Det är fruktansvärt skönt.

Kanske beror det på att jag vet att han kommer hem nästa vecka. Och att han ska bo hos mig till att börja med. På det sättet får jag ha honom hos mig varje dag (exakt hur länge vet jag inte dock) och bara det gör mycket.


"Vill du bli tillsammans med mig?"
Det är snart 9 månader sedan han ställde mig den frågan. Och jag minns det nervösa, blyga i hans blick, och hur mycket det berörde mig. Jag minns hur vacker jag tyckte att han var i den stunden.

Och det spelar ingen roll, jag är som nykär fortfarande. För jag blir faktiskt kär i honom varje gång jag ser honom, oavsett om han bara har varit borta i fem minuter.

Är det ens möjligt att känna så här starkt för någon? Vågar jag hoppas på att det aldrig kommer att gå sönder?