3 dagar kvar
2008-2009
2008
Jag minns när vi låg i gräset
och pratade om allt
dina bruna ögon som fängslade mig
och hjärtslagen som dunkade
varje gång du log
jag minns första kyssen
smaken av dig som trängde in
genom alla mina murar
och naglade fast mig
i en början på någonting som jag
inte kunde definiera
jag glömmer heller aldrig
när mitt hjärta höll på att gå sönder
av glädje när du berättade att du
var i Östersund
och att du ville träffa mig
nu, nu, nu
jag minns hur jag sprang in i dig
rakt in i din famn
hur lättad jag kände mig
när vi stod så där nära igen
när jag kunde andas in din doft
smärtan när du dagen efter
lovade att ringa men
aldrig hörde av dig
som om natten med dig
bara varit en dröm
2009
Det hände ibland
att du skickade sms då och då
och frågade ”hur är det, gumman?”
och jag minns fortfarande ilningen
av motvillig glädje som spred sig
inom mig varje gång
flera nätter hände det att jag
grät mig själv till sömns
viskade ditt namn tyst i lakanen
som om du skulle uppenbara dig
bara jag sade ditt namn
tillräckligt många gånger
när du slutade höra av dig insåg jag
att jag på något sätt
hade lärt mig att älska dig
din personlighet och allt det där
som bekräftade att det var du
smärtan återtog sin fulla kraft
när du inte svarade
och min telefon låg tyst
bredvid mig varje kväll
snälla, snälla, skriv någonting
sista gången jag hörde från dig
så skrev du ”förlåt”
och jag förstod inte varför
men du sade inget mer
i november fick jag sedan veta
att du omkommit
och kunde helt enkelt
inte sluta gråta
inga mer sms
inga bruna ögon som skulle se på mig igen
inga fler leenden
ingen mer kärlek
bara smärta, smärta, smärtaÄlskade vän
Det känns så konstigt. Jag har vetat om din bortgång i två månader nu. På grund av en ren slump. Och hur ont det än gjorde när jag fick veta så var det som att jag sköt undan sorgen. Som om det är först nu som den kommit till mig. För att jag inte har kunnat acceptera sanningen förrän nu.
Och jag lyssnar mycket på Cry, med Lasgo. Bara för att jag vet hur mycket du tyckte om den låten. Men nu kommer det inga tårar. Nu är det snarare som om smärtan har bedövat mig. Jag känner ingenting, vill inte känna någonting. Jag vill bara känna att du lever, att alltihop bara är en mardröm. Saknaden är som ett stort, svart hål i mig, ett tomrum som du borde ha fyllt upp. Men istället tvingas jag leva med det faktum att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Finns det ett liv efter detta så hoppas jag verkligen att du finns där. Så att jag får se dina fina bruna ögon igen, och det där leendet som gjorde mig så varm inombords.
Du var så underbar Christian. Jag förstår verkligen varför du är så älskad av så många. Jag kommer däremot aldrig någonsin förstå varför just du av alla människor skulle tas ifrån oss. Tas ifrån mig. Jag vill att du ska komma tillbaka.
Jag vet ingenting, och jag vill att du ska veta
Just nu känns det som att jag helt har tappat fotfästet. Som att jag bara faller och faller, ner i ett tomt och bottenlöst mörkt hål som omsluter mig. Kväver mig. Måste försöka hålla tankarna på annat håll, men hur lätt är det när jag jämt och ständigt blir påmind om vad som väntar mig?
Bara en vecka kvar nu. Jag fattar inte att jag ska lyckas ta mig igenom det. Att jag ska föda ett dött barn som tillhör mig. Som borde få fortsätta växa och leva i mig. Skyddad från den bistra verkligheten.
Ludwig kommer att vara där. Han kommer att finnas hos mig, och för det är jag honom evigt tacksam. Men hur ska hans närvaro kunna lindra den smärtan som kommer att jaga mig? Hur ska han någonsin klara av att se mig få det psykbryt som jag garanterat kommer att få? Hur kan jag veta att han inte lämnar mig när allt är över? Tillit, ja, men tvivlen är många nu när rädslan har satt in sin verkan. Och jag blev lämnad sist, så vem säger att det inte skulle kunna hända igen?
Aja, det är nog bäst att jag går och lägger mig. Ska äta lunch med pappa på söder imorgon, och det ser jag åtminstone fram emot.
Ett litet liv
Det finns ingenting kvar
bara smärta
sorg över den annalkande
förlusten
ett litet liv
som är så mycket
och allt runt omkring
färgas svart..
Mitt barn...
Men igår, när jag var på sjukhuset för att göra ultraljud, blev det plötsligt verkligt. Jag såg på skärmen hur fostret rörde sig. Det levde... i mig... Och jag måste ta bort det. Jag måste döda det där lilla livet som växer och lever i mig, den 27 januari.
Hur jag ska lyckas hålla ihop mig själv vet jag inte. Inte heller vet jag om jag någonsin kan förlåta mig själv för detta. Hur kan någonting som är så underbart, vara så fel?
Christian
Jag vet inte hur mycket jag har gråtit för att jag saknar dig. Jag vill inte tro att du är borta, men inom mig känner jag den där tomheten som bekräftar just det. Att du inte finns i den här världen längre. Du finns någon annanstans, men inte så att jag kan se dina ögon eller ditt leende. Alldeles för långt bort för att jag inte ska kunna höra din röst. Du anar inte hur ont det gör! Jag har alltid älskat dig och kommer alltid att göra det, och det är därför som det gör så ont. Du fattas mig. Jag kan inte krama dig, röra vid dig. Bara vid minnet av dig, och det är inte alls samma sak. Jag vill ha dig i fysisk form, NU! Jag vill att du ska komma tillbaka och ta bort smärtan.
Snälla, kom tillbaka till mig!
En orkeslös fredag
Är helt orkeslös idag. Så sjukt trött, trots att jag har sovit hela natten och faktiskt sovit bra. Men det är den här dumma graviditeten. På måndag ska jag till abortmottagningen och göra ett ultraljud, och diskutera alternativa aborter. Jag längtar tills den här pärsen är över, avskyr att vara så trött jämt. Måste ner och handla mjölk och cigg, vilket bara rör sig om ett par hundra meter. Det är inte långt alls, men ändå sitter jag o velar och bara skjuter upp det. Gah. Det här är inte kul.
Ludwig kommer hit idag. Blir inte kvar över natten, men jag får åtminstone ett par timmar med honom. Ska bli skönt att slippa vara ensam en stund. Borde sätta mig ner med texter och läsa igenom, men inte ens det orkar jag. Bara den tanken känns jobbig. Det här dríver mig till vansinne.
Att vara eller icke vara, DET är frågan
Nu ska vi skriva ett synopsis på en kortfilm på fyra minuter (max en halv A4) som vi ska lämna in på måndag och sedan diskutera på onsdagen. Riktigt spännande, men himla svårt att komma på några idéer, men det ska nog gå. Om inte så kanske jag kan bolla några idéer med Ludwig eller någon annan.
Pappa fyller år snart, men jag har ingen aning om vad sjutton jag ska köpa till honom. Och Ludwig fyller år dagen efter, men hans födelsedagspresent är i princip klar. Har bara några småsaker att fixa först.
Jag är verkligen jätte trött (gick och lade mig nio igår kväll, otroligt nog - jag är en nattuggla egentligen), men jag är också på ett så himla bra humör att jag inte riktigt känner för att gå o lägga mig. Lite väl tidigt för det är det också. Borde ta mig tid till att städa, men jag kommer bara att skjuta upp det som vanligt. Känns bättre att ta det allteftersom, lite i taget. Men men... Det blir nog bra ändå.
Mitt liv är åtminstone underbart!
Dramatik & Filmmanus
Nu, däremot, ska jag strax krypa ner i sängen. Har blivit så fruktansvärt trött den senaste tiden. Vet ju vad det beror på, men det stör mig. Fast är rätt skönt samtidigt, är inte lika trött när jag vaknar, och somnar i bra tid på kvällarna. Får hoppas på att jag vaknar i tid imorgon och inte är trött då heller. Hoppas att jag orkar med hela dagen bara.
Intensivt & skrämmande
Jag har kommit fram till att jag är rädd för kärleken. Jag är rädd för att älska Ludwig, och känner den där rädslan varje dag. Tre månader har vi varit tillsammans, och jag kan tycka att jag borde bli lugnare, att jag inte borde vara så rädd nu när jag verkligen har fått det bevisat att jag är den enda för honom. Men det är jag inte. Istället känns det som att det bara blir värre, och enbart eftersom att jag inte är van vid sådana här känslor. Jag har haft starka känslor för en person tidigare (som numera är död tyvärr), och nu när jag upplever dessa känslor igen, med skillnaden att de är ömsesidiga och starkare än någonsin, vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur mycket jag ska våga lita på honom. Hur nära jag ska släppa honom inpå. Samtidigt som jag känner att jag inte vill vara med någon annan än Ludwig, att jag inte vill någonting hellre än att förhållandet ska fungera. Han är en sådan fantastisk kille, så ömsint och omtänksam - mot allt och alla, och inte bara mig.
Det känns nästan för bra för att vara sant.
