Ångest, ångest, ångest! All denna jävla ångest tröttar ut mig något enormt! Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Här hemma händer inte ett skit. Har varit på intervju på Ordfront, och jag börjar på måndag. Det är sannerligen inget jobb som jag kan leva på, men jag tjänar åtminstone några pengar på det, och lite är bättre än ingenting.

Men just nu känner jag bara en hopplöshet som påminner mig om allt som pågick för bara ett par månader sedan. Det känns som att riva upp en massa sår som faktiskt hade börjat läka. Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag har varit ifrån Ludde i två dagar nu (mycket frustrerande dagar, måste jag säga), och får inte träffa honom förrän på onsdag. TROTS att jag åker till pappa på torsdag för att sedan åka till Rom på fredag. TROTS att Ludde åker till Skåne på lördagen och kommer att bli borta i typ två veckor. TROTS att jag kommer att behöva mycket stöd från honom nästa vecka när jag ska till sjukhuset och drabbas av panik och ångest och allt vad fan det nu är. Kort sagt, jag kommer INTE att må bra.

Varför känns det som att jag bara möter på en massa motgångar hela tiden? Har jag inte gått igenom tillräckligt?