Jag har hela tiden varit medveten om mitt barn. Det har liksom varit en självklarhet.

Men igår, när jag var på sjukhuset för att göra ultraljud, blev det plötsligt verkligt. Jag såg på skärmen hur fostret rörde sig. Det levde... i mig... Och jag måste ta bort det. Jag måste döda det där lilla livet som växer och lever i mig, den 27 januari.

Hur jag ska lyckas hålla ihop mig själv vet jag inte. Inte heller vet jag om jag någonsin kan förlåta mig själv för detta. Hur kan någonting som är så underbart, vara så fel?