Just nu känns det som att jag helt har tappat fotfästet. Som att jag bara faller och faller, ner i ett tomt och bottenlöst mörkt hål som omsluter mig. Kväver mig. Måste försöka hålla tankarna på annat håll, men hur lätt är det när jag jämt och ständigt blir påmind om vad som väntar mig?

Bara en vecka kvar nu. Jag fattar inte att jag ska lyckas ta mig igenom det. Att jag ska föda ett dött barn som tillhör mig. Som borde få fortsätta växa och leva i mig. Skyddad från den bistra verkligheten.

Ludwig kommer att vara där. Han kommer att finnas hos mig, och för det är jag honom evigt tacksam. Men hur ska hans närvaro kunna lindra den smärtan som kommer att jaga mig? Hur ska han någonsin klara av att se mig få det psykbryt som jag garanterat kommer att få? Hur kan jag veta att han inte lämnar mig när allt är över? Tillit, ja, men tvivlen är många nu när rädslan har satt in sin verkan. Och jag blev lämnad sist, så vem säger att det inte skulle kunna hända igen?

Aja, det är nog bäst att jag går och lägger mig. Ska äta lunch med pappa på söder imorgon, och det ser jag åtminstone fram emot.