Färdigt - åtminstone det fysiska

Så var det gjort. Done, finito... Åtminstone när det kommer till det fysiska. När det gäller mitt psyke är jag förmodligen på väg mot min egen undergång. Smärtan och sorgen över förlusten är så skrämmande stark att jag inte vet hur jag ska hantera alltihop, eller mig själv.

Ludwig har varit så fantastisk och så underbar. Inte lämnat mig ensam alls under tiden som jag låg på sjukhuset. Han fanns där hela tiden. När jag bröt ihop och grät floder låg han tätt intill och höll om mig. Jag hade aldrig lyckats ta igenom den tiden om det inte hade varit för honom. Hade jag inte haft honom vid min sida hade jag aldrig ens gjort aborten.

Försöker tänka att det är dags att ta nya tag. Samla nya krafter och fortsätta med livet. Men jag vet inte riktigt om jag kommer att kunna komma över det här. Förlusten och smärtan som gnager sönder mig. Driver mig till vansinne. Och att behöva sova ensam känns fruktansvärt. Jag fasar verkligen för det. Känner behovet av att ha Ludwig intill mig, veta att jag inte är ensam. Jag orkar knappt känna efter hur jag mår längre. Försöker vara positiv, men det går inte riktigt. Just nu gör det för ont.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0