Har ni någonsin älskat någon så djupt att det har gjort ont? Att det har känts som att bröstkorgen ska explodera?

Jag har kommit fram till att jag är rädd för kärleken. Jag är rädd för att älska Ludwig, och känner den där rädslan varje dag. Tre månader har vi varit tillsammans, och jag kan tycka att jag borde bli lugnare, att jag inte borde vara så rädd nu när jag verkligen har fått det bevisat att jag är den enda för honom. Men det är jag inte. Istället känns det som att det bara blir värre, och enbart eftersom att jag inte är van vid sådana här känslor. Jag har haft starka känslor för en person tidigare (som numera är död tyvärr), och nu när jag upplever dessa känslor igen, med skillnaden att de är ömsesidiga och starkare än någonsin, vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur mycket jag ska våga lita på honom. Hur nära jag ska släppa honom inpå. Samtidigt som jag känner att jag inte vill vara med någon annan än Ludwig, att jag inte vill någonting hellre än att förhållandet ska fungera. Han är en sådan fantastisk kille, så ömsint och omtänksam - mot allt och alla, och inte bara mig.

Det känns nästan för bra för att vara sant.