Åter igen har mina tankar vandrat iväg till dig, Christian. Förstår fortfarande inte. Varför just du?

Det känns så konstigt. Jag har vetat om din bortgång i två månader nu. På grund av en ren slump. Och hur ont det än gjorde när jag fick veta så var det som att jag sköt undan sorgen. Som om det är först nu som den kommit till mig. För att jag inte har kunnat acceptera sanningen förrän nu.

Och jag lyssnar mycket på Cry, med Lasgo. Bara för att jag vet hur mycket du tyckte om den låten. Men nu kommer det inga tårar. Nu är det snarare som om smärtan har bedövat mig. Jag känner ingenting, vill inte känna någonting. Jag vill bara känna att du lever, att alltihop bara är en mardröm. Saknaden är som ett stort, svart hål i mig, ett tomrum som du borde ha fyllt upp. Men istället tvingas jag leva med det faktum att jag aldrig någonsin kommer att få se dig igen. Finns det ett liv efter detta så hoppas jag verkligen att du finns där. Så att jag får se dina fina bruna ögon igen, och det där leendet som gjorde mig så varm inombords.

Du var så underbar Christian. Jag förstår verkligen varför du är så älskad av så många. Jag kommer däremot aldrig någonsin förstå varför just du av alla människor skulle tas ifrån oss. Tas ifrån mig. Jag vill att du ska komma tillbaka.