Ja, 3 dagar kvar nu, och jag vet inte riktigt.. hur jag ska lyckas överleva detta. Ju mer jag tänker på det, och det faktum att det snart är dags, ger mig mer och mer ångest. Hur fan ska jag lyckas ta mig igenom detta? Att Ludwig ska vara med hela vägen är åtminstone en tröst, men jag är fortfarande rädd för att han ska överge mig. För hur skulle han kunna stå kvar vid min sida när han avskyr att se mig må dåligt, och nu ska få se mig få ett psykbryt? Sjukhuset ska jag till imorgon. Och träffa nån läkare, och få en tablett. Sen är det bara att vänta på att onsdagen ska komma. Domedagen... (nu dramatiserar jag, jag vet, men det blir lätt så).. Och så måste jag bråka med CSN om min studieförsäkran, och även kolla om de har fått min ansökan om merkostnadslån. Jag börjar bli trött på denna väntan. Jag borde ha fått mina pengar för länge sen, men nej då. Idioterna påstår ju att de inte ens har fått min studieförsäkran. Jag skickade in kopian på originalet i torsdags, så har de inte fått den heller så är det något som är galet. Åh, jag blir så less! Jag har fan räkningar att betala, sjukhus och skola, samt hyra. Hur fan ska jag lyckas med allt det om jag inte får mina pengar? Fan, allt är så irriterande jobbigt just nu!