2008

 

Jag minns när vi låg i gräset

och pratade om allt

dina bruna ögon som fängslade mig

och hjärtslagen som dunkade

varje gång du log

 

jag minns första kyssen

smaken av dig som trängde in

genom alla mina murar

och naglade fast mig

i en början på någonting som jag

inte kunde definiera

 

jag glömmer heller aldrig

när mitt hjärta höll på att gå sönder

av glädje när du berättade att du

var i Östersund

och att du ville träffa mig

nu, nu, nu

 

jag minns hur jag sprang in i dig

rakt in i din famn

hur lättad jag kände mig

när vi stod så där nära igen

när jag kunde andas in din doft

 

smärtan när du dagen efter

lovade att ringa men

aldrig hörde av dig

som om natten med dig

bara varit en dröm

 

 

2009

 

Det hände ibland

att du skickade sms då och då

och frågade ”hur är det, gumman?”

och jag minns fortfarande ilningen

av motvillig glädje som spred sig

inom mig varje gång

 

flera nätter hände det att jag

grät mig själv till sömns

viskade ditt namn tyst i lakanen

som om du skulle uppenbara dig

bara jag sade ditt namn

tillräckligt många gånger

när du slutade höra av dig insåg jag

att jag på något sätt

hade lärt mig att älska dig

din personlighet och allt det där

som bekräftade att det var du

 

smärtan återtog sin fulla kraft

när du inte svarade

och min telefon låg tyst

bredvid mig varje kväll

snälla, snälla, skriv någonting

 

sista gången jag hörde från dig

så skrev du ”förlåt”

och jag förstod inte varför

men du sade inget mer

i november fick jag sedan veta

att du omkommit

och kunde helt enkelt

inte sluta gråta

 

inga mer sms

inga bruna ögon som skulle se på mig igen

inga fler leenden

ingen mer kärlek

bara smärta, smärta, smärta