De senaste två timmarna har jag arbetat på mina självbiografiska text som ska lämnas in på måndag. Och nu när alla minnen kommer tillbaka till mig känner jag att de närmaste veckorna kommer att bli jobbiga. Min självbiografiska text handlar om den tiden då jag var så fruktansvärt mobbad, och bara genom att skriva den inser jag hur mycket den tiden har påverkat mitt liv och den jag är. Jag trivs inte i större sällskap, är hela tiden rädd för att jag ska bli "det svarta fåret" i klassen på Skrivarakademin också, trots att det inte har hänt än och aldrig lär ske heller. Är dessutom tystlåten, släpper inte in folk nära inpå och har svårt för att tala inför grupp.

Och jag tänker att visst, det har satt så jävla många djupa sår, som jag dessutom aldrig kommer att bli av med. Men samtidigt, om jag inte hade gått igenom det, vem hade jag då varit idag? Hade jag verkligen varit den jag är? Jag tvivlar på det. Därför försöker jag se positivt på det. Att det var ett jäkla helvete att gå igenom, men att det ändå på något sätt var värt det. Det som inte dödar, gör en starkare. Eller hur var det nu?