Är det patetiskt att vilja gråta för att pojkvännen ska vara borta i fyra dagar?

Det känns så. Men jag kan inte låta bli att vilja det heller. Ludwig är den första pojkvännen som faktiskt älskar mig för den jag är, som inte vill ändra på mig. Och dessutom den första pojkvännen som jag vågar lita på till 100%. Det måste väl betyda något?

Vi träffade Alexandra igår. Gick runt lite på stan, åt middag på Kungshallen och gick till Rosenhof och tog ett par öl (cider i mitt fall). Till och med hon var positivt överraskad. Sade att han var som mig, och att vi passade ihop som Piff & Puff, haha. Ludwig skrattade åt beskrivningen när jag berättade för honom efteråt, men jag undrar om det kanske inte är därför jag känner så starkt för honom. För att han är som mig? För att vi har så mycket gemensamt och kommer så bra överens. Det känns som att jag kan prata med honom om allt, och då menar jag verkligen ALLT. Och oavsett om jag är gravid eller inte så vet jag åtminstone vart jag har honom. Skulle det vara så att jag är gravid (min mens är ju trots allt två veckor sen snart), så vet jag i alla fall att jag har honom vid min sida hela vägen. Till skillnad från Jonas som inte brydde sig ett jota om det.

Att vara förälskad är en underbar känsla.
Men att älska någon som älskar en minst lika mycket tillbaka är oslagbar.