Tiden går så fruktansvärt långsamt nuförtiden. Ludwig, som skulle vara i Skåne i två veckor, har fortfarande inte kommit tillbaka, och det är så sjukt frustrerande. Har inte träffat honom på tre veckor, och det känns. Men vet ni vad det värsta är? Att bara ha hans röst. Att inte kunna se honom framför mig, som om jag har glömt bort hur han ser ut. Glömt bort hur det känns när han rör vid mig, hur det är att kyssa honom. Och det är hemskt.

Jag försöker få honom att komma hem i helgen, men det känns verkligen som att han aldrig kommer att komma hem. Som att han tänker förbli kvar där nere resten av sommaren, samtidigt som han påstår att han vill komma tillbaka hit. Utan att göra någonting åt det.

Åh, ska det vara så här frustrerande att vara ifrån honom? Jag förstår hur Lovisa kände sig när hennes Josef var borta i Japan i tre veckor. Men vad fan... Det gör ont. Och jag menar att det gör verkligen ONT.

Jag vill ha honom hos mig - nu!