Just nu känns det som att alla mina känslor ligger intryckta mellan mina revben likt skavsår. Och jag kan inte ge utlopp för dem, eftersom att Ludde fortfarande finns i Skåne, alldeles för långt ifrån mig.

Vi pratar på telefon varje dag. Och det är väl bra, antar jag. Hans röst är väl mer eller mindre det enda jag verkligen kan hålla fast vid nu. Men det känns ändå inte tillräckligt. Vilket det inte är heller. Jag behöver HONOM. Jag behöver hans leende, hans skratt... Jag behöver hans kyssar och hans famn. Jag behöver möjligheten att kunna se honom i ögonen och säga att jag älskar honom.

Jag behöver älska honom oavsett, och jag är inte bra på att älska på avstånd.

Jag önskar bara att allt detta kunde vara över så att jag kan få ha honom nära mig igen.