Och så har jag drabbats av en förkylning, tack vare min älskade pojkvän. Vaknade med feber imorse, huvudvärken började redan i måndags. Har missat två hela skoldagar nu på grund av detta, är så jävla less nu. Vill att det ska försvinna och lämna mig ifred! Är ju fan inte långt kvar innan vi slutar inför sommaren.

Det var åtminstone en befrielse att få se Ludwig igen i måndags. Att få krama honom och röra vid honom. Att få känna honom nära mig. Visst, vi har varit ifrån varandra en vecka, och det är ju inte så mycket egentligen. Men jag är som nykär fortfarande, och saknar honom bara jag är ifrån honom en dag. Fast det är fint på något sätt. Att jag saknar honom fortfarande, utan att känna att jag har tröttnat på honom. För det har jag verkligen inte. Aldrig.

Får se om eventuellt Emmy kommer till mig på fredag. Pratade med syrran inatt (varken hon eller jag kunde sova) och hon mår verkligen inte bra. Jag känner mig så fruktansvärt handikappad här nere. Vill verkligen hjälpa till eftersom att Robert inte gör det. Och hans ungar gör det bara värre för henne. Så jävla mycket skit med allt det där att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Frustrerande.