Att skriva skräck.
Att skriva skräck är otroligt fascinerande. Och samtidigt frustrerande. I och med att jag tänker på hur jag ska gå vidare och hur jag ska bygga upp min novellsamling kan jag se nästan allt i skräck. Min morbror och hans fru höll på med vågen för någon vecka sedan, och bara där hittade jag en ingång till en idé. Hur fascinerande är inte det egentligen? Att en VÅG kan få mig att komma på en bisarr idé som faktiskt kan bli någonting om jag jobbar med den. Och så är det med en massa andra saker. Jag ser de mest vardagligaste sakerna som jag kan förvandla till skräckscenarion med min fantasi. Det är rätt så häftigt egentligen.
Ändå måste jag även säga att det är lite frustrerande. Jag har flera noveller som jag jobbar med, och det är tillräckligt att göra med de kommande veckorna. Ändå kommer jag på mig själv hela tiden med att komma på idéer som gör mig intresserad till att vilja skriva om det, och då blir jag otålig och måste skriva på dem. För att behålla det där intresset för dem som jag inbillar mig att jag kommer att tappa om jag inte skriver ner dem på en gång. I form av ett utkast åtminstone. Men det tar ju sin lilla tid det också.
Att skriva skräck är befriande. Jag känner mig hemma i det. Det är min genre. Och det är skönt att äntligen ha hittat rätt bland alla genrer som finns.
