Tänka är det största arbetet.
Jag har åtminstone insett hur jag vill lägga upp novellsamlingen. Det är alltid något. Har även hittat fler nya idéer som jag ska kolla upp och undersöka.
Tänkandet i sig är ju ett arbete. Vad är det jag vill berätta? Hur ska jag berätta det? Perspektiv? Tempus? Vad vill jag med mina berättelser? Hur ska jag göra för att få det som jag vill? Hur ska jag bygga vidare och utveckla? Vad ska jag ta bort? Vad ska jag ändra på? Vad bör jag tänka på när jag skriver? Är det trovärdigt? Hur ska jag lägga upp alla noveller? Finns det en kronologisk ordning?
Så helt trögt har det väl kanske inte varit. Har bara känts så, eftersom att jag är så van vid att skriva mycket varje dag.
Skrivkramp igen.
Hoppas även på att få använda mina tre sista timmar till handledning snart och få respons som kan hjälpa mig att komma framåt och utveckla alltihop.
Imorgon väntar ännu en dag med skrivande. Får se om jag kanske har skrivit klart omarbetningen så att jag kan hoppa över till en annan av mina noveller. Har även en novell som jag har i huvudet och som jag har försökt skriva ner. Men av någon anledning så vill den inte komma ut.
Hur mycket jag än älskar att skriva så har jag mina jobbiga dagar ibland.
Att skriva skräck.
Att skriva skräck är otroligt fascinerande. Och samtidigt frustrerande. I och med att jag tänker på hur jag ska gå vidare och hur jag ska bygga upp min novellsamling kan jag se nästan allt i skräck. Min morbror och hans fru höll på med vågen för någon vecka sedan, och bara där hittade jag en ingång till en idé. Hur fascinerande är inte det egentligen? Att en VÅG kan få mig att komma på en bisarr idé som faktiskt kan bli någonting om jag jobbar med den. Och så är det med en massa andra saker. Jag ser de mest vardagligaste sakerna som jag kan förvandla till skräckscenarion med min fantasi. Det är rätt så häftigt egentligen.
Ändå måste jag även säga att det är lite frustrerande. Jag har flera noveller som jag jobbar med, och det är tillräckligt att göra med de kommande veckorna. Ändå kommer jag på mig själv hela tiden med att komma på idéer som gör mig intresserad till att vilja skriva om det, och då blir jag otålig och måste skriva på dem. För att behålla det där intresset för dem som jag inbillar mig att jag kommer att tappa om jag inte skriver ner dem på en gång. I form av ett utkast åtminstone. Men det tar ju sin lilla tid det också.
Att skriva skräck är befriande. Jag känner mig hemma i det. Det är min genre. Och det är skönt att äntligen ha hittat rätt bland alla genrer som finns.
Respons.
Sitter här och skriver och undrar om jag inte börjar få slut på idéer. Idag har det gått riktigt trögt, och känts som att jag inte kommit nånvart. Det har inte gått framåt, men inte heller bakåt. Det har nog snarare varit med som att det inte gått alls. Frustrerande.
Det som jag helst av allt vill undvika under mina skrivprocesser är att låta andra läsa. Jag vill liksom inte att någon ska läsa något av det jag skriver förrän det är färdigt. Min storasyster som är ruskigt bra på svenska och språk och allt sådant är på mig med att hon vill läsa. Jag tycker heller inte om att behöva lämna in texter till textsamtal, av samma anledning. Fast grejen är ju att jag också VET att det är bra för mig själv och mitt skrivande att låta andra läsa. På det sättet kan jag ju få respons som i sin tur kan leda till att jag tänker annorlunda, och kan utvecklas.
Och det är ju så. Respons är bland det bästa för att kunna lyckas i skrivandet, vare sig man vill det eller inte. Man blir "blind" när man väl sitter och skriver eftersom att man är så mitt i det att man kanske inte alltid ser allt. Vilket responser är bra för. För att se sådant som man själv inte ser.
Så oavsett hur jobbigt det än är att behöva lämna ifrån sig något man skriver så resulterar det alltid till någonting bättre.
Låt den rätte komma in.
Mitt skrivande går för övrigt framåt. Har lämnat in 7 noveller till klassen. Håller på med två nya idag. Så jag får se hur det går. Förhoppningsvis bättre. Känner mig lite slarvig över de jag har lämnat in. När jag skrev de sista två var det av desperation. Ångest. Och även om jag tycker att jag ändå har varit noggrann med dem som har skrivit om dem en gång så märks det oftast på skrivandet när man har haft bråttom. Eller inte tycker att det är kul. Det syns direkt.
Men lyckligtvis så kan jag skriva om dem så småningom. Ska först och främst låta dem vara och koncentrera mig på de två nya. Så får jag lite distans till dem och kan läsa mer objektivt.
Ingen känner novellerna bättre än vad jag gör. De är mina bebisar.
Prestationsångest.
Problemet är att jag är bortskämd. Jag har alltid kunnat skriva mycket, och är därför lite besviken på att jag inte har åstadkommit mer än 10 sidor. I min värld är 20 sidor hyfsat. Hade jag haft så många sidor hade jag åtminstone känt mig någorlunda nöjd. I synnerhet med tanke på att det är noveller jag skriver också, och de flesta väldigt korta.
Jag har två idéer till nya noveller, och det är skönt. För hellre ha idéer att jobba med än inga alls. Det som irriterar mig däremot är att jag får en början men hittar någon slags vägspärr som hindrar mig att fortsätta. Hur ska jag göra nu? Vad händer nu? Jag ser liksom inte, jag är blind på något sätt. Och det stör mig. För egentligen så handlar det inte om det. Jag VET att det handlar om prestationsångest och att det är den som gör att jag fastnar. Vilket innebär att jag ska slåss med den idag. Intala mig själv att det inte finns några krav på mig, för det gör det ju inte heller.
Så, det jag vill säga med detta är att jag är bra på det jag gör och att det inte spelar någon roll om det jag skriver är dåligt. Jag kan alltid göra om och göra bättre, för jag har den förmågan!
Inspiration.
Åkte till café Klavér vid Skanstull igår kväll. En av mina vänner från Skrivarlinjen i Uppsala var där och spelade och sjöng några av sina låtar. Och jag kan inte komma undan den otroliga känslan av inspiration när han sjunger. Eller när jag läser hans poesi. Hans röst ger mig fortfarande gåshud och hans dikter är så bra att jag själv blir inspirerad till att skriva poesi. Men det är lite synd också, eftersom att jag måste skriva på mina skräcknoveller som ska lämnas in till klassen på fredag för bedömning. Och har rätt så mycket kvar att skriva.
Men jag är glad att jag träffade honom igår. Och att jag lyssnade och fick en chans att slappna av. Alla som skriver behöver lite andrum då och då, och jag fick mitt igår. Det var skönt. Tycker att det är fascinerande att en människa kan inspirera till så mycket. Inte bara på grund av hans röst och poesi utan även på grund av den han är och allt han står för. Det är fantastiskt helt enkelt.
Skrivövningar.
Något som är bra att ha när man skriver, som ett sätt att utvecklas eller om man bara har skrivkramp, är SKRIVÖVNINGAR. Hittade ett par som jag skrivit upp i ett av mina block, som jag tänkte dela med mig av. Det är tre olika.
1. Tänk på någonting som engagerar dig djupt, antingen positivt eller negativt, och skriv om det som om du omfattade det med verklig kärlek. Gå helt upp i din positiva framställning, väj inte för att överdriva - gör sedan tvärtom. Beskriv det på ett så hatiskt och negativt sätt som du kan. Som tredje övningsalternativ ska du göra en objektiv och neutral framställning av samma ämne.
2. Skriv om att "skiljas". Ta upp olika aspekter. Skriv om din egen skilsmässa, om att gå hemifrån på morgonen, om en god vän som ligger för döden.
3. Vilka människor har du verkligen älskat?
Kommer inte ihåg exakt var dessa övningar kommer ifrån. Jag minns att jag skrev av dem från en bok som en vän till mig höll på att läsa, och som jag kände att jag skulle kunna tycka om att göra. Och de hjälpte faktiskt. Det var dessutom roligt att skriva dem.
Skriva ner allt som dyker upp.
Och det är FRUSTRERANDE. Att inte kunna skriva ner allting på en gång, innan man glömmer bort det. Men samtidigt så var det länge sedan det här hände mig, och det är helt underbart när det väl gör det. För då inser man att fantasin kanske inte har försvunnit helt och hållet i alla fall, och det uppmuntrar mig väldigt mycket till att fortsätta skriva.
Ofta händer det också att det kommer upp en massa idéer när jag har gått och lagt mig. Jag har lärt mig att man ALLTID ska skriva ner dem, hur jobbigt det än är att kliva upp ur sängen. I värsta fall kan man ju ta telefonen till det. Det gjorde jag häromdagen när jag fick en bra idé till en ny skräcknovell. Hittade den idén på mobilen igår eftermiddag och kom på att jag hade glömt bort det. Så ni ser, hade det inte varit för att jag skrev det på telefonen hade jag förmodligen inte kommit ihåg den nu heller.
