Pennansmakt

Upptäckte av en ren slump idag att jag har vunnit HEDERSPRIS i en novelltävling som anordnades av Skrivarsidan. Och det är faktiskt riktigt roligt, för jag har aldrig vunnit i någon novelltävling tidigare. Och det är även bra att ha för framtiden, så det här var verkligen glädjande nyheter!

Fick även ett diplom på posten idag.

Har gått på Skrivarakademin i två år nu och det är helt otroligt att den snart är slut. Känns så sjukt overkligt. Men den 6 maj är sista dagen och sedan är vi helt utlämnade åt våra öden. Om man ska vara dramatisk.

Om man vill lära sig någonting om att skriva poesi och skönlitteratur så ska man helt klart gå på Skrivarakademin. Om jag tittar tillbaka på texter som jag skrev innan jag började på utbildningen så ser jag verkligen hur stor skillnaden är. Hur mycket jag har utvecklats. Samma sak är det när jag läser böcker. Jag läser inte på samma sätt längre eftersom att jag har lärt mig att se så mycket mer. Jag tänker inte enbart på själva berättelsen som berättas utan jag tänker också på hur den berättas. Hur är den skriven? Vad är bra och vad är mindre bra? Det är fascinerande.

Så jag kommer att sakna Skrivarakademin när den är färdig. Kommer att sakna mina klasskamrater, mina lärare, och all min tid som jag fått för att skriva. Jag kommer förmodligen fortfarande att sitta och skriva lika mycket som jag gör nu, men det kommer att bli svårare, eftersom att jag inte har samma möjlighet att få respons på det jag skriver och allt det där.

Men det kommer nog gå bra. Hoppas jag.

Lyckades skriva en kortare novell igår, som fick heta Främling. Ska se igenom den idag och skriva om den, och eventuellt lämna in den på textsamtal på torsdag. Förhoppningsvis så kanske jag kan lämna in en till novell. Förutsatt att jag lyckas skriva en. Ska sätta mig ner nu hade jag tänkt, och hoppas att det går vägen. Det här med skräck är roligt.

Känns kul också att det finns lärare och andra författare som uppmuntrar mig till det. Som tror att jag kan vara bra på det.

Funderar även på att lägga upp ett schema, när jag vet lite mer om mitt schema på jobbet, och försöka hitta timmar där jag ska skriva ner alla noveller vars idéer jag har sparat i en mapp på datorn. Försöka få ihop en liten samling och kanske lämna in för slutseminarie. Annars får jag väl lämna in från min roman, men den är jag inte alls sugen på att skriva på längre. Och det lär nog inte bli bättre på textsamtalet på torsdag.

Tänker att jag borde ha lämnat in någon skräcknovell i torsdags egentligen, eftersom att vi har Anders Fager på det textsamtalet som kommer nu. Hade säkerligen fått ut massor av det. Men så är det ibland. Jag kan alltid hoppas på att vi får ha honom en gång till innan avslut i maj.

Eftersom att jag idag har fått veta att jag har fått jobbet som kundbokare kommer jag hädanefter inte ha lika mycket tid över för mitt skrivande. Det är lite synd egentligen, men inkomsten gör det värt. Erfarenheten också för den delen.

Det bästa med jobbet är att jag kommer att få lära mig saker som jag kommer att kunna utnyttja i skrivandet. Det är alltid nyttigt att ha som författare, för skriver du en bok måste du ändå jobba mycket med research. Och vem vet, jag kanske blir inspirerad att skriva berättelser om min vardag. Skruva till den lite och göra den till någonting läsvärt.

Jag kanske träffar nya människor och skapar nya kontakter, som i sin tur kan hjälpa mig i framtiden på ett eller annat sätt. Eller kanske till och med inspirera till karaktärer.

Det händer inte ofta längre, men ibland brukar jag sitta på ett café eller en pub och betrakta människor runt omkring. Ser jag någon som verkar intressant brukar jag skriva ner vad jag tror att det är för en person. Hur ser personens liv ut? Jobb? Kärlek? Umgänge? Fritidsintressen? Det är väldigt bra övning för att bygga upp karaktärer som i längden kan resultera i någonting bra.

Så egentligen spelar det ju inte så stor roll att jag får mindre skrivtid, så länge jag själv känner att jag får ut någonting av min vardag som jag kan tillfoga i mina texter.

Har utnyttjat min dag med skrivkramp åt att fundera kring boken och hur jag ska göra med den. Hur jag ska göra den bättre och få den att fungera. Dessvärre tappade jag suget ganska ordentligt förra textsamtalet i skolan då det visst har uppstått missförstånd någonstans, eller om jag har formulerat fel i mina förklaringar. Försöker berätta om min karaktär, hur jag vill ha honom och vem han är. Men jag vill heller inte förklara hur mycket som helst. Det får mig att tröttna. Och i torsdags tröttnade jag på riktigt känns det som nu. Så jag kommer nog att lägga den där boken på is ett tag. Vem vet, det kanske kan vara bra för den.

Däremot så har jag fått upp mitt sug efter att skriva skräck. Anders Fagers Svenska Kulter har inspirerat mig otroligt mycket, så nu är jag åtminstone igång och bygger upp idéer. Och eftersom att min handledare tyckte att min våldtäktsscen i slutet på boken var bland det bästa han har läst så har det motiverat mig ännu mer till skräck.
Och varför inte? Jag har alltid velat skriva skräck, men inte känt mig så motiverad till det eftersom att jag aldrig trott att jag skulle klara av det. Men jag har redskapen, jag har fantasin och jag har viljan, så nu gäller det bara att sätta sig ner och SKRIVA, SKRIVA, SKRIVA!

För om man tappar lusten för en sak kan man ju alltid göra någonting annat, eller hur?

Det jag verkligen hatar med att ha mensvärk är att jag inte kan skriva. Jag kan läsa och ta det lugnt, men att skriva är ett hopplöst fall. Vet inte riktigt varför det är så egentligen. Jag kanske till och med kan lära mig att komma över den biten och få några rader skrivna. Jag skriver ju nu, när jag skriver det här inlägget, eller hur?

Slutseminarierna är igång nu i skolan och jag känner mig stressad. Dels för att jag inte har skrivit det jag ska skriva på min bok, men mestadels beror det nog på att jag har fått upp suget för att skriva skräck. Och jag har dessutom blivit uppmuntrad av min lärare Inga-Lina som tror att jag skulle vara bra på det. För att inte tala om min handledare, Sören, som tycker att jag är riktigt bra på att skriva obehagligt. När jag träffade honom i torsdags sade han att den sista våldtäkten i min bok var bland det bästa han hade läst på länge, och personligen så tror jag att det krävs en hel del för att få honom att komma med en sådan kommentar. Och samtidigt som det inspirerade mig till att fortsätta skriva på boken så har det motiverat mig ännu mer till att vända mig till skräck.

Så vad tycker ni? Ska jag fortsätta med min roman eller ska jag kanske gå över till skräck istället, när jag uppenbarligen är bra på det?

Det kan ju också vara bra att lägga vissa saker på is ett tag. Skriva på någonting annat när skrivkrampen har gripit tag i mig. För skrivkrampen kan nog ingen författare komma undan. Vare sig de vill eller inte. Förr eller senare dyker den upp och utgör ett hinder, men ju större hindret är desto mer kreativ kan lösningen vara.