Skräckroman.
Min novellsamling är i alla fall färdig. Åtminstone utkastet. Så jag ska läsa om och skriva om och skriva rätt. Men för tillfället har jag lagt den på is för att få lite distans till den.
Och jag har just påbörjat en skräckroman. Något som jag tror kan bli något. Känns kul att börja skriva igen. Att kunna skifta mellan det och att rita. Det ger distans och möjlighet att tänka igenom saker och ting. Slappna av och inte enbart känna den där pressen över att jag måste åstadkomma något. Det kommer när det kommer.
Men jag vet inte hur mycket skrivande det kommer att bli hädanefter. Har blivit antagen på Kulturvetarprogrammet på SU, så min fokus kommer förmodligen att ligga där mestadels nu. Men jag kommer försöka undvara vissa timmar till att ägna mig åt att skriva. Jag vill ju inte tappa det helt. Och det ska väl inte vara helt omöjligt.
Ofokuserad.
Det är så OERHÖR FRUSTRERANDE att mer eller mindre ha ett första utkast till novellsamlingen och helt plötsligt börja tvivla på perspektiven i några av dem. Det känns som att jag ska gå i taket just nu. Även om jag självklart kommer att jobba med dem ännu mer än jag redan har gjort så vill jag verkligen ha utkastet färdigt först INNAN jag renoverar. Så nu kan jag inte fokusera på helheten eftersom att jag inte kan sluta undra om det där perspektivet är bra eller om jag ska ha ett annat, eller om den där korta borde vara längre... Usch, det är ett jävla slitgöra det här!
Och samtidigt så ÄLSKAR jag det. Jag ÄLSKAR att skriva och att bygga upp olika scenarion och karaktärer och utnyttja min fantasi till att göra dem skräckinjagande och vidriga och verkligen mardrömslika. Det är SÅ ROLIGT.
Men jag tror nog inte att jag kan lugna mig riktigt förrän jag har nått mitt mål och håller den i min hand som en riktig bok.
Och det kommer så småningom. Det måste det göra. Även om det tar ytterligare ett par år.
100 sidor.
Så skrivandet fortsätter resten av kvällen/natten. Det återstår att se när utkastet är färdigt. Inte alltför länge tills dess hoppas jag.
Kommit igång igen.
Så nu ska jag väl förhoppningsvis få färdigt mitt första utkast på samlingen någon dag här.
Shame on me!
Men jag hade tänkt försöka bättre på det inatt (jag skriver bäst på nätterna) och även imorgon.
Förhoppningsvis så kanske jag har mer att berätta snart.
Novellsamling & Skräckroman.
Men mitt skrivande går upp och ner. Som det alltid gör. För tillfället är jag uppe i 85 sidor på novellsamlingen, men har börjat fila på en skräckroman. Har byggt upp några karaktärer och en handling. Så nu har jag påbörjat ett första utkast på första kapitlet. Fast jag måste bygga upp karaktärerna mer än jag har gjort hittills, så nu när jag är färdig med det utkastet så ska jag sätta mig ner och skriva ner alla karaktärer och känna efter hur de är.
Så det går åtminstone framåt.
Utöver det så har jag läst Koontz Väktare och håller nu på med Kings Förbannelse.
Nu händer det saker.
Har egentligen inte så mycket att säga om skrivandet för tillfället, mer än att det går riktigt bra.
Johanne Hildebrandt.
Hon är krönikör och författare. Jag har läst hennes trilogi; Freja, Idun & Saga. Som alla handlar om asatiden. Fantastiskt bra böcker som är trovärdiga och ger tydliga bilder. Och som har en historia som är helt sagolik att bara ramla ner i. Älskar dem.
Vill även rekommendera hennes bok Fördömd, som är en skräckroman med inslag av samisk mytologi.
Hon har ett härligt språk och en inlevelse som håller rakt igenom. En berättelse som går rakt in och som gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Så har ni inte läst henne så GÖR DET!
Det bästa med skräck.
För bara ett par dagar sedan hade jag skrivkramp (IGEN) och tänkte att det berodde på att jag mådde dåligt. Men nu inser jag att det bara är lögn. Mår jag dåligt så mår jag mycket bättre av att skriva mina skräcknoveller.
Har kommit en bra bit på vägen. Och jag tackar Skrivarakademin för utbildningen och att de lärde mig att läsa texter (särskilt mina egna). Har redan markerat med röd text överallt i novellerna, så nu har jag någonting att göra framöver.
Diktsamling...
Satt och funderade idag när vi satt i Uppsala ett gäng (som gått skrivarlinjen på Wiks Folkhögskola) och snackade om poesi. Går det att göra en diktsamling som består av drömmar? Alltså, då menar jag drömmar som man drömmer på nätterna. Går det att skriva ner ord eller bilder från drömmen som man minns?
En annan idé jag kom på var huruvida man kan göra en diktsamling i skräck? Eller är det ett helt omöjligt uppdrag? Jag skriver knappt poesi alls längre, men just det kändes lite lockande faktiskt. Skräckpoesi. Åh, det klingar ljuvt i mina öron.
Inte så enkelt som jag trodde.
Är inte alls så enkelt att hitta skrivrutiner som jag trodde att det skulle vara. Tror jag överskattade mig själv för mycket. Men idag har jag i alla fall ägnat ett par timmar åt att jobba på novellerna som jag fått respons på. Har skrivit ut allt som Fager har tittat på och gått igenom dem en efter en, så helt hopplöst har det ju inte varit.
Men ska i alla fall börja lägga upp ett schema igen för mina skrivdagar. Vilka tider på dygnet som jag ska sitta och skriva på och så. Det hjälpte otroligt bra i höstas, så varför inte göra ett sådant igen? Borde ha gjort det för länge sedan egentligen.
Det märks i alla fall att jag börjar komma någonvart på sidantalet. Och det är skönt. För ju mer noveller jag har skrivna, desto mer har jag att jobba med.
Att hitta rätt & veta vad man vill.
Det är intressant att följa författare och deras idéer till nya böcker. Och att sedan känna mig som att jag är en av dem som sitter här och bygger på egna idéer till en novellsamling och eventuella framtida romaner.
Men det som har uppmuntrat mig extra mycket till mina idéer och att skriva i största allmänhet är att få det bekräftat att jag har hittat rätt. Och att jag har en bra stil. Bra idéer. Samtidigt som jag får kritik på hur jag tänker och hur jag ska skriva och vad jag vill att mina noveller ska säga. Det är så otroligt befriande att veta att jag har andra ögon som ser åt mig när jag är blind i mina egna texter.
Tänk vad det kan kännas fantastiskt när man inser vad det är man vill ägna sitt liv åt. När man vet vad man vill.
Börjar komma någonvart.
Det är kul att se att jag faktiskt börjar komma någonvart. Är uppe i 23 sidor, och då är det flera av dem som ska omarbetas och bli längre. Hur häftigt är inte det? Okej, jag har en roman som ligger på 150 sidor som inte är färdig, så 23 sidor är väl inte direkt något rekord för mig. Men jag trodde inte att jag kunde skriva noveller. Att jag skulle ha tålamod att sitta och skriva kortare berättelser. I romanen kan jag utvidga och utveckla allt. I novellerna måste jag hoppa rakt in i en berättelse.
Kanske därför som det känns roligare också. Och att det just är skräck också förstärker känslan ännu mer. Har alltid velat skriva skräck men inte trott att jag skulle klara av det. Men det gör jag ju tydligen, så nu ska jag bara köra hårt och lyckas.
Förr eller senare så kommer jag ha min lilla skräcksamling, och förhoppningsvis så kommer jag att hålla den i min hand i form av en bok.
En kreativ dag.
Ja, precis som titeln säger så har jag haft en kreativ dag. Har pratat med Anders Fager om novellerna, fått respons och inspiration och motivation. Så jag har suttit och skrivit mer eller mindre HELA DAGEN, vilket är oerhört befriande efter all skrivkramp som har stått i vägen den senaste tiden.
Men nu känns det som att jag börjar komma igång igen, och det är jag tacksam för. Fast det kanske är något jag borde hålla för mig själv, så inte skrivkrampen kommer tillbaka bara för att ställa till det för mig.
Idag har jag riktat in mig på EN novell. Istället för flera samtidigt, som jag har en tendens till att kunna göra när jag blir för uttråkad av den ena och den andra, eller när jag har så många idéer att jag måste skriva ner precis allt på en gång. Men det är bra. För då har jag flera att jobba med när mitt lager är tillfälligt tömt på idéer. Och på det viset lämnar jag ingenting oavslutat.
Idag har en ny karaktär fått komma fram. Hans namn är Peter och han älskar att äta barn. Särskilt små flickor.
Så det kan bli intressant att se hur den kommer att utvecklas.
Tänka är det största arbetet.
Jag har åtminstone insett hur jag vill lägga upp novellsamlingen. Det är alltid något. Har även hittat fler nya idéer som jag ska kolla upp och undersöka.
Tänkandet i sig är ju ett arbete. Vad är det jag vill berätta? Hur ska jag berätta det? Perspektiv? Tempus? Vad vill jag med mina berättelser? Hur ska jag göra för att få det som jag vill? Hur ska jag bygga vidare och utveckla? Vad ska jag ta bort? Vad ska jag ändra på? Vad bör jag tänka på när jag skriver? Är det trovärdigt? Hur ska jag lägga upp alla noveller? Finns det en kronologisk ordning?
Så helt trögt har det väl kanske inte varit. Har bara känts så, eftersom att jag är så van vid att skriva mycket varje dag.
Skrivkramp igen.
Hoppas även på att få använda mina tre sista timmar till handledning snart och få respons som kan hjälpa mig att komma framåt och utveckla alltihop.
Imorgon väntar ännu en dag med skrivande. Får se om jag kanske har skrivit klart omarbetningen så att jag kan hoppa över till en annan av mina noveller. Har även en novell som jag har i huvudet och som jag har försökt skriva ner. Men av någon anledning så vill den inte komma ut.
Hur mycket jag än älskar att skriva så har jag mina jobbiga dagar ibland.
Att skriva skräck.
Att skriva skräck är otroligt fascinerande. Och samtidigt frustrerande. I och med att jag tänker på hur jag ska gå vidare och hur jag ska bygga upp min novellsamling kan jag se nästan allt i skräck. Min morbror och hans fru höll på med vågen för någon vecka sedan, och bara där hittade jag en ingång till en idé. Hur fascinerande är inte det egentligen? Att en VÅG kan få mig att komma på en bisarr idé som faktiskt kan bli någonting om jag jobbar med den. Och så är det med en massa andra saker. Jag ser de mest vardagligaste sakerna som jag kan förvandla till skräckscenarion med min fantasi. Det är rätt så häftigt egentligen.
Ändå måste jag även säga att det är lite frustrerande. Jag har flera noveller som jag jobbar med, och det är tillräckligt att göra med de kommande veckorna. Ändå kommer jag på mig själv hela tiden med att komma på idéer som gör mig intresserad till att vilja skriva om det, och då blir jag otålig och måste skriva på dem. För att behålla det där intresset för dem som jag inbillar mig att jag kommer att tappa om jag inte skriver ner dem på en gång. I form av ett utkast åtminstone. Men det tar ju sin lilla tid det också.
Att skriva skräck är befriande. Jag känner mig hemma i det. Det är min genre. Och det är skönt att äntligen ha hittat rätt bland alla genrer som finns.
Respons.
Sitter här och skriver och undrar om jag inte börjar få slut på idéer. Idag har det gått riktigt trögt, och känts som att jag inte kommit nånvart. Det har inte gått framåt, men inte heller bakåt. Det har nog snarare varit med som att det inte gått alls. Frustrerande.
Det som jag helst av allt vill undvika under mina skrivprocesser är att låta andra läsa. Jag vill liksom inte att någon ska läsa något av det jag skriver förrän det är färdigt. Min storasyster som är ruskigt bra på svenska och språk och allt sådant är på mig med att hon vill läsa. Jag tycker heller inte om att behöva lämna in texter till textsamtal, av samma anledning. Fast grejen är ju att jag också VET att det är bra för mig själv och mitt skrivande att låta andra läsa. På det sättet kan jag ju få respons som i sin tur kan leda till att jag tänker annorlunda, och kan utvecklas.
Och det är ju så. Respons är bland det bästa för att kunna lyckas i skrivandet, vare sig man vill det eller inte. Man blir "blind" när man väl sitter och skriver eftersom att man är så mitt i det att man kanske inte alltid ser allt. Vilket responser är bra för. För att se sådant som man själv inte ser.
Så oavsett hur jobbigt det än är att behöva lämna ifrån sig något man skriver så resulterar det alltid till någonting bättre.
Låt den rätte komma in.
Mitt skrivande går för övrigt framåt. Har lämnat in 7 noveller till klassen. Håller på med två nya idag. Så jag får se hur det går. Förhoppningsvis bättre. Känner mig lite slarvig över de jag har lämnat in. När jag skrev de sista två var det av desperation. Ångest. Och även om jag tycker att jag ändå har varit noggrann med dem som har skrivit om dem en gång så märks det oftast på skrivandet när man har haft bråttom. Eller inte tycker att det är kul. Det syns direkt.
Men lyckligtvis så kan jag skriva om dem så småningom. Ska först och främst låta dem vara och koncentrera mig på de två nya. Så får jag lite distans till dem och kan läsa mer objektivt.
Ingen känner novellerna bättre än vad jag gör. De är mina bebisar.
Prestationsångest.
Problemet är att jag är bortskämd. Jag har alltid kunnat skriva mycket, och är därför lite besviken på att jag inte har åstadkommit mer än 10 sidor. I min värld är 20 sidor hyfsat. Hade jag haft så många sidor hade jag åtminstone känt mig någorlunda nöjd. I synnerhet med tanke på att det är noveller jag skriver också, och de flesta väldigt korta.
Jag har två idéer till nya noveller, och det är skönt. För hellre ha idéer att jobba med än inga alls. Det som irriterar mig däremot är att jag får en början men hittar någon slags vägspärr som hindrar mig att fortsätta. Hur ska jag göra nu? Vad händer nu? Jag ser liksom inte, jag är blind på något sätt. Och det stör mig. För egentligen så handlar det inte om det. Jag VET att det handlar om prestationsångest och att det är den som gör att jag fastnar. Vilket innebär att jag ska slåss med den idag. Intala mig själv att det inte finns några krav på mig, för det gör det ju inte heller.
Så, det jag vill säga med detta är att jag är bra på det jag gör och att det inte spelar någon roll om det jag skriver är dåligt. Jag kan alltid göra om och göra bättre, för jag har den förmågan!
