Nu är det bara en fråga om minuter innan tolvslaget och den nya dagen börjar. En del av mig känner den där glädjen som jag hade som barn när jag fyllde år, en annan del av mig känner ångest. Och jag vet att jag gör för stor sak av det hela, det gör jag alltid. Som att jag på något sätt måste ha någon slags dramatik för att få uppmärksamhet. Som jag egentligen inte alls vill ha.

Snacka om dubbelmoral...

Nu väntar jag på Ludwig. Han kommer hit vid tolv, och jag längtar så mycket efter honom att det gör ont. Längtar efter att han ska hålla om mig. Kyssa mig. Vara nära mig.

Och jag är så sjukt jävla trött. Vill helst av allt gå och lägga mig nu, men måste vänta på honom. Och ärligt talat så finns det ingenting bättre än att få somna i hans famn. Ligga där under täcket och känna hur hans kropp liksom smälter ihop med min. Som om vi var en.

Har ni någonsin känt så för någon?