Skrivkramp och beslutsångest
Det jag verkligen hatar med att ha mensvärk är att jag inte kan skriva. Jag kan läsa och ta det lugnt, men att skriva är ett hopplöst fall. Vet inte riktigt varför det är så egentligen. Jag kanske till och med kan lära mig att komma över den biten och få några rader skrivna. Jag skriver ju nu, när jag skriver det här inlägget, eller hur?
Slutseminarierna är igång nu i skolan och jag känner mig stressad. Dels för att jag inte har skrivit det jag ska skriva på min bok, men mestadels beror det nog på att jag har fått upp suget för att skriva skräck. Och jag har dessutom blivit uppmuntrad av min lärare Inga-Lina som tror att jag skulle vara bra på det. För att inte tala om min handledare, Sören, som tycker att jag är riktigt bra på att skriva obehagligt. När jag träffade honom i torsdags sade han att den sista våldtäkten i min bok var bland det bästa han hade läst på länge, och personligen så tror jag att det krävs en hel del för att få honom att komma med en sådan kommentar. Och samtidigt som det inspirerade mig till att fortsätta skriva på boken så har det motiverat mig ännu mer till att vända mig till skräck.
Så vad tycker ni? Ska jag fortsätta med min roman eller ska jag kanske gå över till skräck istället, när jag uppenbarligen är bra på det?
Det kan ju också vara bra att lägga vissa saker på is ett tag. Skriva på någonting annat när skrivkrampen har gripit tag i mig. För skrivkrampen kan nog ingen författare komma undan. Vare sig de vill eller inte. Förr eller senare dyker den upp och utgör ett hinder, men ju större hindret är desto mer kreativ kan lösningen vara.
